Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Min benmärg är ganska trött nu"

Ett par timmar, varken mer eller mindre, försumbara i det stora hela. Men vid en droppställning på onkologen på USÖ kan två timmar upplevas oändliga.
Rostrött dropp rakt in i en ven gör livet möjligt för Birgitta Stenefjord. Liv som för henne innebär kärlek, till naturen och familjen, inte minst till Melina, mormors allra vackraste skatt.

Annons
Energikick. Birgitta Stenefjord och barnbarnet Melina gullar medan sköterskan kollar droppet.BILD: KICKI NILSSON

Liv, värme och mycket skratt men i ett sjukhusrum är allvarsskuggan alltid nära. Den här dagen är skuggan mindre mörk, för Melina är här. Bara fem månader gammal gör mormor sällskap för andra gången redan. Klädd i pasteller och med ett sånt där ljus i ögonen som älskade barn brukar ha, som de sedan ger tillbaka till andra, som i ett slags gott kretslopp.

I det lilla rummet på onkologen en ganska kylig dag i april just innan sommaren andas ut värme är Melina länken framåt, sinnebilden för möjligheter och hopp.

Hon får en eftermiddagsslurk ur nappflaskan av sin mamma Hanna Stenefjord medan en sköterska kopplar en tunn slang till det dropp som Melinas mormor Birgitta Stenefjord ska få.

Sköterskan, Hanna och Birgitta småpratar om det vi har omkring oss, det till synes självklara. Bilder som blir bilder först när vi ser dem, kanske förmår fånga dem med ett kameraklick.

Sedan lite lättsamt prat, Hanna berättar om ett oväntat, nytt perspektiv sedan hon fick barn, när hon går för att handla kläder.

– Man hamnar alltid på barnavdelningen, även om det är till sig själv man ska handla.

Hon skrattar och tittar på Melina som har fått flytta närmare mormor, ligger på hennes ben och ser sig storögt omkring.

Här och nu, så mycket bättre kan det knappast bli. I dag.

När Birgitta Stenefjord började blogga på NA:s webb i fjol, hette hennes blogg ”Kroniskt cancersjuk och snart mormor”. I december bytte den namn. Vips försvann ordet ”snart”. Och samtidigt, i samma stund hon mötte sitt barnbarn förlorade Birgitta sitt hjärta till henne. Melina.

I dag heter Birgittas blogg ”Kroniskt cancersjuk och mormor”.

Vi som har följt den minns både förväntan och oro inför dottern Hannas förlossning. Skulle Birgitta kunna gå till BB och hälsa på, eller skulle hon vara inlagd för en sorts avancerad strålbehandling just då?

Förra sommaren var tung medicinskt för Birgitta, med mycket biverkningar av cytostatikan. Korta stunder tvivlade hon på att hon skulle ta sig vidare, när trötthet och smärta gjorde henne modfälld.

Det lättade under sensommaren, hon fyllde femtio i september och hade till och med en rejäl fest fast hon var osäker, in i det sista, om hon skulle orka.

Strålbehandlingen som det var tal om blev inte av, den blev uppskjuten, som tur var kanske. Nu kunde Birgitta gå till BB och träffa den allra finaste Melina.

Kanske blir strålningen av i sommar i stället, de pratar om det, hon och hennes läkare.

För övrigt pågår behandlingen hela tiden, för just som bloggen säger så är Birgittas cancer kronisk. Tumörerna finns men hålls i schack. En gång i månaden går hon till onkologmottagningen och får cytostatika, cellgift, skelettstärkande dropp. Tuffa mediciner som är effektiva mot cancercellerna men även mot kroppens friska celler, de lämnar avtryck som finns kvar, kanske för alltid. Balansen mellan nytta och biverkningar är svår för kroppen måste orka. Birgitta säger:

– Min benmärg är ganska trött nu.

Läs mer i tisdagens NA.

Mer läsning

Annons