Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Modet att vara Moa

Vacker, social och humoristisk - eller dum i huvudet. Att ha ett funktionshinder är att mer än andra bli utsatt för åsikter och fördomar. På söndag är det Alla hjärtans dag. Då fyller Moa Jacobsson 20 år.

Annons
Moa Jacobsson.

Tårarna börjar rinna. Den stora kockmössan sitter stadigt på Moa Jacobssons blonda huvud, med baksidan av handen försöker hon rädda den svarta kajalen under ögonen.

Nej, det handlar inte om sorg och elände. Det är tisdag på Virginska skolan, Moa och hennes klasskamrater Petra Pettersson och Abdul Mohammed skalar och hackar lök till korv Stroganoff åt 20 personer.

Moa fyller 20 år och livet innehåller mode, dans och teater. Hon berättar om kompisar, killar och musik, att hon gillar irländsk hårdrock, Ronan Keating, Chris Brown och kärlekslåtar med Enrique Iglesias. Av svenskarna är det Håkan Hellström som lyser starkast, och så Lars Winnerbäck, som hon delar med pappa Anders.

Moa har två hem, ett hos mamma Eva och ett hos Anders och hans fru Paula. Dessutom finns det fyra syskon, Kristoffer, Bim, Moses och Mille. Hemma hos pappa svansar också Spike omkring, en tillgiven korsning mellan karelsk björnhund, tax och papillon.

Moa går gymnasiesärskolans hotell- och restauranglinje. När hon talar om skolan blandas glädjen över att lära sig nya maträtter med skammen över att gå ”sär” och över att känna sig udda.

– En del tror att vi är dumma i huvudet, men jag är en vanlig tjej, även om jag har svårt att koncentrera mig när det blir rörigt.

Det är det hon vill prata om, hur det är att skämmas, att inte vilja berätta vilken klass man går i. Om modet som krävs för att kliva fram och att möta dem som kanske kommer att backa när man säger som det är.

”Hej. Jag heter Moa Jacobsson. När jag var sju år fick jag veta att jag har ett funktionshinder, men det syns inte. Det sitter i mitt huvud, så jag måste göra allt i min egen takt. Det heter perceptionsstörning.”

Med perceptionsstörning ligger svårigheterna i att samordna sinnesintrycken till en fungerande helhet.

Moa har en anteckningsbok där hon skriver ner sina tankar. Hon funderar mycket på det där med att vara både lik och olik alla andra.

Det var besvärligt i lågstadiet i Örebro. När Moa utreddes var det inte helt enkelt att bedöma hur svårt hennes funktionshinder var. Hon var mobbad, hon blev utfryst och fick inte vara med de andra.

När familjen flyttade till Strömstad blev de lite bättre, toleransen var större i den lilla b-skolan på Tjärnö, och Moa fick arbetsro, kompisarna brydde sig inte.

Anders Jacobsson beskriver sin äldsta dotter som vacker, social, humoristisk och ytterst varmhjärtat. Ändå återkommer Moa till jämförelserna med de andra, de vanliga, normala, inte störda, som finns omkring henne:

”När min syrra säger att hon fått MVG, så blir pappa stolt. Jag undrar när han ska vara stolt över mig”.

På gymnasiesärskolan är det små klasser, de är fjorton elever i Moas klass. Ofta gör de olika saker så att grupperna blir ännu mindre.

Även inom gymnasiesärskolan har eleverna olika möjligheter och mål. Att kunna sköta ett hem, tvätta, städa, laga mat och planera, för att så småningom klara sig själv i en egen lägenhet är en av målsättningarna.

Två dagar i veckan är det matlagning. Lärarna Kicki Förnes och Irene Söderling har skrivit tydliga recept med anvisningar punkt för punkt som eleverna kan arbeta sig igenom.

”Hacka löken, strimla falukorven, värm stekpannan, lägg i en matsked flytande margarin ...”

Moa bryner falukorven, hon blandar lök, korv, grädde och ketchup, smakar av och tycker att det är gott. Lägger upp maten fint på en tallrik.

Hon är vuxen nu och kommenterar bistert dem som behandlar henne som ett barn. Inuti Moa pågår varje dag en kamp, hon vill bevisa att hon är precis som alla andra och ”normal”. Hon önskar att hon inte behövde gå på särskolan, återkommer till att den stämplar henne. Hon har gått fyra år där nu, och längtar efter att komma vidare.

Moa är ambitiös, hon vill läsa vidare, men tänker inte gå någon kockutbildning efter gymnasiet. Det är för rörigt i ett storkök, stressigt och många som jobbar där. Hon ska kolla upp vad som krävs för att utbilda sig till spa-terapeut. Hon vill praktisera på dansskolan Entré, en framtidsidé är att arbeta med makeup. Moa tänker att det nog passar henne bäst att jobba med en person i taget.

Det är när hon skriver om sina syskon som tonen i Moas häfte blir som varmast: ”Min syrra och mina bröder finns i mitt hjärta hela tiden”.

När oron över framtiden, och vilsenheten över hur hon ska hitta sin väg tar över öppnar syskonkärleken ett ljust fönster, där finns bilden av en förutsättningslös kärlek och en skrattig gemenskap:

”Min lillebror Mille tycker att det är colt när jag gör min rumpdans ... han skrattar nästan ihjäl sig”.

Lagom salt, lite sött av löken och med tomatkänsla. Moa Jacobsson provsmakar dagens rätt: Korv Stroganoff.BILD: HÅKAN EKEBACKE
Läraren Irene Söderling och Moa har koll på att det blir rätt stekyta på falukorven.BILD: HÅKAN EKEBACKE

Moa Jacobsson

Fyller: 20 år den 14 februari.

Familj: Mamma Eva Tiderman Jacobsson, pappa Anders Jacobsson, bonusmamma Paula Jacobsson, Kristoffer 27 år, Bim, 17 år, Moses 4 år, Mille, 8 månader.

Mer läsning

Annons