Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När någon mister ett barn

Att skratta är okej, liksom att någon gång då och då bli arg. Men varför har så många av oss så svårt att gråta?

Annons
Filip blev åtta år. En vårdag 1999 faller han så illa att hans liv inte går att rädda. För Filips familj kan livet aldrig mer bli som förr. Filips pappa Björn Törnwall besökte nyligen Örebro för att dela med sig av sina erfarenheter.

Kvällen före Spädbarnsfondens seminarium går jag till sängs med ängslan i magen. Morgondagen ska handla om alla föräldrars värsta mardröm – att förlora ett barn – och bland föreläsarna finns en pappa som ska berätta sin historia. Om det ofattbara som hände den där vårdagen för snart elva år sedan, då han miste sin åttaårige son genom en olyckshändelse.

Jag funderar på hur i all världen jag ska klara av att lyssna utan att gråta? Hjärtat bultar hårt i kroppen när jag går in i Conventums lokaler i Örebro. Väljer en plats längst bak, nära dörren ...

”Att möta sorg” – så står det på häftet jag fått i min hand, och jag tittar mig omkring i den fullsatta föreläsningssalen. Runt mig sitter allt ifrån barnmorskor, ambulansförare och läkare, till präster, kuratorer och förskollärare. Alla sitter rätt tysta, och jag ser att några lagt servetter framför sig på bordet. Kanske på grund av en snorig vinterförkylning, kanske som en gardering om tårarna kommer.

De flesta här inne har sorgen som en del av sitt arbete, många av dem har som uppgift att möta familjer i djup livskris ... föräldrar som förlorat det dyrbaraste de har. Så tänker jag just när Jutta Kjaerbeck stiger in på scenen.

Jutta är pensionerad i dag, men har ägnat en stor del av sitt yrkesliv som specialistsjuksköterska att hjälpa människor igenom det första akuta skedet efter ett barns död. Hon tittar lugnt ut bland publiken, inleder med några skämtsamma ord om sitt Göteborgsursprung – och jag känner hur jag slappnar av.

– När en familj just förlorat ett barn finns ingenting att säga. Allt handlar om är att finnas till, att visa empati och respekt, att inte vara rädd att ta i dem som drabbats av det ofattbara – en kram eller en strykning på armen är jätteviktigt. När det stora svarta hålet just har öppnat sig är det vårt jobb att vänligt men handfast vägleda dem in i det okända och skrämmande.

Vid Juttas sida finns Björn Törnwall. De båda träffades för första gången den 2 april 1999, då Björn och hans familj förlorade åttaårige Filip genom en olycka.

Den vita väggen bakom scenen fylls av ett fotografi. Jag möter blicken på en blond liten kille iförd badkappa. Bilden föreställer Filip, och genom publiken hörs en gemensam inandning. Björn berättar:

– Jag befann mig mitt i livet, utan tankar på annat än familjeliv och jobb. Det var en fin vårdag, och jag stod i köket och förberedde grillning då det hände.

Bilden bakom hans rygg byts ut mot en tidningsnotis: ”Pojke föll från stege och omkom”. Filip och hans kusin Otto har lekt i sin trädkoja, Filip har ramlat och en pinne har trängt rakt in i halspulsådern. ”Hämta mamma” blir hans sista ord.

På sjukhuset informeras Jutta om vad som hänt och det är hon som tar emot Filips chockade familj. Det är hon som övertygar Björn att inte tvinga sig in i akutrummet där fjorton personer jobbar med Filip. Det är hon som står vid familjens sida när dödsbudet kommer, och det är hon som gör i ordning Filip inför det sista avskedet.

Det är också Jutta som tar de bilder som nu elva år senare visas på en vägg i Örebro. Björn förklarar:

– Det här är ingenting man har hemma och bläddrar i – men ibland känns det skönt att kunna ta fram dem. Jag hade aldrig sett en död människa tidigare, nu skulle jag plötsligt in och titta på min döde son. Det var så absurt. Han såg ut precis som vanligt, som om han sov. Varm och go’.

När familjen Törnwall lämnar lasarettet får de ett kort med Juttas telefonnummer.

– Hon sa åt oss att ringa när som helst på dygnet, om precis vad som helst. Hon ledde oss in i sorgen, förklarade för oss att den kan se olika ut och att det inte finns någon mall över rätt eller fel.

Jutta tar över mikrofonen. Hon berättar hur viktigt det är att ge de anhöriga en chans att själva bli delaktiga i allt det praktiska.

Björn tar förberedelserna inför Filips begravning som exempel:

– Plötsligt blev man väldigt stark, kände att man ville vara med och bestämma. Vad Filip skulle ha på sig, vilken färg det skulle vara på kistan och vad han skulle ha med sig däri?

Rätt snart insåg Björn och hans familj att folk runt omkring dem kände sig obekväma i situationen, till och med på begravningsbyrån.

– Han visade oss broschyrer på kistor medan han tittade ner i bordet. Och när vi träffade prästen upplevde vi att det var jobbigt även för honom att prata med oss. Han var som skräckslagen, trots att vi träffats tidigare i samband med bröllop och dop.

Vissa av familjens val möttes också av tvivel, exempelvis musikvalet i kyrkan.

Björn ger tecken, och ur högtalarna strömmar ledmotivet från filmerna om Star Wars. På väggen syns bilden av Filips svarta Star Wars-kista, med hans svärd, sköld och mantel fastskruvade på locket.

I salen hörs en och annan snyftning, jag ser en kvinna lägga sin arm runt en annan kvinnas rygg. Trots allt är vi många som ler ... Star Warstema, så annorlunda, ändå så självklart.

Samma känsla infinner sig när Björn berättar om påsen kapsyler som Filips mormor la hos Filip i stället för blommor.

– Filip samlade ju på kapsyler, och våra val kändes så rätt.

Jutta är med på Filips begravning. Hon har i förväg varit på Filips skola och pratat med klasskompisarna, låtit dem ställa frågor, välkomnat dem till kyrkan och förberett dem på vad som ska hända där.

– Barn är mycket smarta och måste få vara delaktiga. Det är mer skrämmande att inte få vara med.

Hon betonar vikten av att ta hand om syskon, att förklara att sorgen skulle varit lika stor om det varit han eller hon som hade dött.

– När det gäller släktingar till den drabbade familjen så är det bra även om de får konkreta uppgifter, att få hjälpa till genom att till exempel laga mat.

Och när det gäller vänner och grannar har Jutta ett annat förslag än att skicka blommor:

– Varför inte gå och knacka på dörren och ta med fikabröd? Erbjud dig att diska, handla eller passa syskon. Många är rädda för att möta dem som drabbats, men sorg är inget farligt.

Björn berättar om den totala tystnaden som infann sig efter begravningen, om ett hus fullt av blommor och alla runt omkring som gick tillbaka till vardagen.

– Mitt i denna tomhet stod vi ensamma kvar och undrade hur vi skulle överleva. Vi hade ju också Filips storebror Alexander att tänka på.

Men Björn och hans familj har något som de flesta sjukhus inte har. De har Jutta.

– Vi hade tur som träffade Jutta. Hon tog kontakt med en familj i stödföreningen ”Vi Som Förlorat Barn”, och vi blev uppringda av en mamma som mist en son två år tidigare. Det var en trygghet att få prata med någon i samma situation – som förstod och som orkade lyssna. Genom att möta andra i föreningen fick vi bekräftelse på att man överlever, att man lär sig att leva med sorgen. Man har inget annat val.

Han försöker beskriva sorgen så här snart elva år efteråt, att Filips plats känns extra tom vid högtider då alla samlas och ska vara glada.

– Vi är ledsna och glada ibland, ni är glada och ledsna ibland. Vårt liv halkade in på ett sidospår, och kan aldrig bli som vanligt igen.

2001 föddes Alice. ”Ljuset i mörkret”, som Björn beskriver henne.

– Vi verkligen sög i oss. Jag tror att Alexander var den som behövde henne mest. Så mycket kärlek.

Björn tittar ut över oss närmare 200 personer som lyssnar andäktigt. Han vill ge oss ett budskap, dela med sig av den insikt Filips död har gett:

– Gå hem och krama dem ni har, tala om att ni älskar dem. Ta med historien om Filip i hjärtat, och ta vara på livet.

Applåderna vill aldrig ta slut.

Innan jag lämnar Conventum letar jag reda på Jutta och Björn. Jag vill berätta att jag varit så jätterädd inför den här dagen, men att det så här i efterhand känns väldigt bra. Som sorgligt och ljust i bröstet på en och samma gång.

Björn tittar på mig, säger att han är glad över att jag väljer att erkänna detta.

– Oavsett vilket yrke vi har så är vi alla människor, med olika händelser i bagaget. Det är helt okej att gråta.

När jag går tillbaka mot NA-borgen känns det som om jag nyss blivit påmind om något väldigt viktigt. Jag drar upp telefonen ur fickan och skickar tre sms. Ett till min man, ett till min son och ett till min dotter: ”Älskar dig!”

En liten notis i tidningen ... Så oändligt mycket mer för de anhöriga.

Jutta Kjersbeck

Ålder: 67 år.

Bor: I Göteborg.

Familj: Fem söner varav två är i himlen och tre på jorden.

Yrke: Pensionerad specialistsjuksköterska på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.

Övrigt: Föreläser om sina kunskaper kring sorg, och besökte nyligen Örebro.

Björn Törnwall

Ålder: 50 år.

Bor: Hisingsbacka i Göteborg.

Familj: Hustru, samt tre barn varav två är i livet.

Yrke: Begravningsent-reprenör sedan ett år tillbaka efter att ha jobbat 26 år på Volvo.

Övrigt: Föreläser om sorgen efter sonen Filip, och besökte nyligen Örebro.

Mer läsning

Annons