Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som Romeo och Julia- men med lyckligt slut

År 1982 bodde Romeo och Julia i Vivalla. De hette Staffan och Jeanette. Nu är det 2010 och de vill väcka liv i romantiken. De vann en kväll med bröllopsmiddag och Hjalmarrevy och berättar sin kärleks historia.

Annons

– Den första gången jag såg Staffan kom han på sin vinröda cykel. Han hade en lammullströja i samma färg ... åh ... jag tyckte han var så snygg, säger Jeanette Ohlsson.

– Jag var rätt förtjust, jag tyckte att hon var charmig, spännande och exotisk, säger maken Staffan.

Han var sjutton år, Jeanette var fjorton och hennes familj var polska romer.

Det var i ungdomsgänget som drev omkring i Vivalla centrum som de möttes. Året var 1982, och ingen i Örebro hade hört talas om hedersrelaterat våld.

Jeanette talar med värme om sin uppväxt.

–  Min barndom var lärorik och lycklig. Jag växte upp hos mormor som var en underbar sagoberättare och kunde berätta i timmar om hjältar och hjältinnor som var modiga och hade lust och passion till livet.

Familjebanden bland romerna är starka, och respekten stor för de äldre släktingarna. Jeanettes föräldrar var skilda, så hennes morbror var familjens överhuvud. Hans barn är som Jeanettes syskon. Hon minns mycket kärlek, mycket stoj och bus.

– På somrarna for vi runt i husvagn och träffade andra romer.

Romerna är ett folk på vandring. Jeanettes gammelmormor var född i Ryssland, mormor föddes när familjen var på väg till Sydamerika och mamma föddes i Polen 1939, mitt under kriget. Förföljelserna av romerna kulminerade under andra världskriget. De polska romerna gömde sig i bondgårdar på landsbygden, men många av männen greps av nazisterna. I Centraleuropa uppges så mycket som 70 procent av romerna ha mördats.

– Kvinnorna i min släkt var otroligt starka, de levde med en enorm sorg över alla som dött, säger Jeanette.

Jeanette föddes i Polen 1968 och kom till Sverige som kvotflykting, det år hon fyllde fyra. När man är statslös befinner man sig i ingenmansland, romerna hade inget land att återvända till. 72 personer handplockades i Trieste, och fick komma till Sverige.

– Lilla mormor var med till Sverige, hon var oerhört tacksam över att hon fått komma hit. Gladde sig över rinnande vatten i kranarna och affärerna där det fanns saker att handla.

Sedan möttes Jeanette och Staffan, familjemedlemmarna reagerade olika när de blev tillsammans. För Jeanettes morbror var det en skam att hon var kär i en svensk, hennes mamma förlorade sitt barn när Jeanette gick under jorden, men mormor visade att hon mådde bra om Jeanette mådde bra.

Du gömde dig för sina släktingar, var du hotad till livet?

– Nej, jag tror inte det, men visst var jag tvungen att hålla mig undan. Jag gömde mig i drygt ett år. Det var pressat, jag var oren och visste att brytningen med familjen var definitiv.

– Det var otäckt, jag gick som i ett töcken, säger Staffan.

Hans föräldrar låg i skilsmässa under den här tiden, de förstod inte vad som hände och hade ingen kraft över till att stötta Staffan och Jeanette. Men hans äldre syskon, Ylva och Bengt-Göran hjälpte dem. De fick låna lägenhet av Bengt-Göran i Kvarntorp och Ylva kom med mat när de inte hade någonting.

– Min bild är att andra tyckte att det var värre än det var. Socialtjänstemännen läste på lite och visste att det här kunde bli allvarligt, fortsätter Jeanette.

– I dag är det vanligare med hedersvåld, de hade inte mött det tidigare. De trodde inte att vi skulle klara det, vi var ju så unga. Vi skildes åt en tid, men sen blev jag arg, ”nu får det vara nog!”. När socialen förstod att vi menade allvar fick jag en egen lägenhet, de gav oss ekonomiskt bistånd och Staffan fick hjälp att hitta ett jobb.

Jeanette och Staffan hade bara varandra och lärde sig redan från början att vända ut och in på problemen och att kommunicera. De hade inget val, det fanns ingen annan att prata med.

Till sist var det kvinnorna som bröt isen. Jeanettes mamma, och Jeanettes ”syster” tog kontakt, en tid innan dottern Sophie föddes 1986. Den unga familjen flyttade till Lundby, där Jeanettes mamma bodde. De manliga släktingarna började acceptera Staffan, men Jeanette undvek sin morbror länge.

När hennes mormor avled 1992 kom det romer från hela Sverige till begravningen. Då struntade Jeanette i att hon inte var väl sedd, hon gick till sjukhuset och på begravningen. Då gick det bra, men det hade tagit nio år.

Nu är Jeanette och Staffan och deras barn, Sophie och Robin, en del av Jeanettes stora familj. Barnen har fått det bästa av två världar, de upplever alla fyra en stor livsglädje hos sina romska släktingar.

Jeanette är stolt över det hon och Staffan uppnått. Barnen är självständiga och framgångsrika, själv är hon områdeschef inom omsorgen i Örebro kommun. Hon som ingenting var från början. Och hon är stolt över Staffan och hans arbete som tekniker på Stoneridge.

– Vilken resa! Från att ha bott i Vivalla och inte haft pengar till mat. Det är helt underbart.

Glädjen över att de klarade ut svårigheterna bar dem länge, men när det började stabilisera sig och de kunde andas ut kom krisen. När familjen hade accepterat Staffan, barnen gick i skolan och både Jeanette och Staffan hade jobb, då var det som om luften gick ur dem. De hade slitit så hårt. Nu var det 1995 och båda upplevde att tillvaron gungade: Vad är det här nu? Vad är det som är viktigt, när man inte längre behöver kämpa varje dag?

Hur kom ni ur det?

– Vi gjorde som vi brukar, vi började prata. Vi hade inte hunnit fråga oss vad vi levde för. Jag är väl egentligen inte så prataktig, men Jeanette har dragit i gång mig, och då har det kommit floder, säger Staffan.

Varför ville ni gå på Hjalmar?

– Vi gifte oss i mitten av mars 1988, men vi glömmer hela tiden våra bröllopsdagar. Det där med romantik skulle vi kunna bli bättre på. Nu ska vi se om vi kan hitta de romantiska ådrorna, hoppas att de inte är helt förkalkade, säger Jeanette, och vänder sig till sin man:

– Vad är förresten romantik?

– Vi har nog inte haft så mycket romantik, men en stor kärlek har vi haft, svarar han.

Jeanettes ögon blir stora:

– Men det var väl romantiskt sagt!

Visst lever romantiken. Ibland får Jeanette ett tomt sms från Staffan.
1972 kom Jeanette med mamma Danuta och mormor Nina Kwiek till Sverige, och hamnade först i Västerås.
Jeanette, 1982.
Staffan, 1982.

Mer läsning

Annons