Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad tycker prästerna själva om brudöverlämning?

Den senaste tiden har debatten svallat het kring ”brudöverlämning”, att bruden leds till altaret av sin far. Vad tycker man som vigselförrättare om trenden? NA har frågat några av länets präster.Vad tycker du? Lämna en kommentar här intill.

Annons
Peter Dahlgren är präst i Asker Lännäs pastorat.

Peter Dahlgren, präst i Asker-Lännäs pastorat:"Personligen går jag aldrig med på brudöverlämning, då det inte är förenligt med Kyrkans syn på äktenskapet som något frivilligt mellan man och kvinna.

Brudöverlämning är problematisk ur flera aspekter. Den första är att riten historiskt innebär att kvinnan överlämnas från en man till en annan, ungefär som att en vara byter ägare. Men inte ens när kvinnor var omyndiga här i Sverige förekom brudöverlämning.

Brudpar som önskar brudöverlämning tolkar inte riten på det här sättet, men en vigselgudstjänst i Svenska kyrkans ordning är mer än en privatsak. Brudparets egna föreställningar om brudöverlämningen förändrar inte det faktum att det är en tradition som går tillbaka på att kvinnan är omyndig och byter förmyndare. Riten gäller därmed inte bara brudparet utan säger någonting om kvinnors och mäns ojämlikhet i stort. När riten tar plats i gudstjänsten så urholkas den traditionella symboliken som vill markera brudparets jämlika ställning och gemensamma vilja att ingå äktenskap.

För präster som ställs i situationer där det känns omöjligt att säga nej till brudöverlämning blir de också delaktiga i en rit som de själva kan känna sig djupt obekväma med. Det är fortfarande mindre än sextio år sedan kvinnor fick möjligheten att prästvigas i Svenska kyrkan och många präster har fått kämpa för att män och kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter. Att samtidigt acceptera en rit som bygger på kvinnans ställning som omyndig och undergiven kan upplevas som både frustrerande och förnedrande.

Det är alltid brudarna som vill ha brudöverlämning, jag har aldrig varit med om att det önskemålet kommit från någon brudgum. Mycket i vigseln, hur den skall vara, vilken musik som skall spelas, hur kyrkan skall smyckas och så vidare bestäms av bruden. En inte omöjlig tanke är att brudarna (omedvetet) vill ha brudöverlämning för att få vara ännu mer i centrum och få ännu mer ljus på sig. För vem tittar på brudgummen där framme i koret, och vem tittar på pappan?

Argumentet som jag ibland hör: ”Min pappa har betytt så mycket för mig”, håller inte heller. Frågan jag då ställer är om inte mamman också har betytt lika mycket. Och brudgummens föräldrar, har inte de betytt någon för honom?

Det blir dessutom urlarvigt med brudöverlämning då paret som skall gifta sig har varit ihop i flera år, har barn tillsammans och båda står på villans lagfart!

Fram till 1986, då Svenska kyrkan fick en ny handbok som styr hur gudstjänster skall firas, reglerades att brud och brudgum skulle gå gemensamt fram till altaret. Det stod så här: ”Medan brud och brudgum träda fram till altarringen, må ett kyrkligt värdigt musikstycke kunna spelas”. Det finns alltså inget som helst stöd för brudöverlämning i svensk tradition."

Lisbeth Parton, präst i Mikaels församling i Örebro:

”Brudöverlämning är inte en gammal svensk kyrkosed. Kvinna och man är jämlika. De kommer med sitt eget unika jag, av fri vilja, inför Gud och människor för att i äktenskapet säga ja till varandra.

Inte någon människa är ett objekt, ägt av någon annan. Jag har heller inte träffat någon som tänker så. Jag är noga med att förklara innebörden av så kallad ”brudöverlämning”. Om man ändå vill gå fram med pappa, får det bli så. Det är verkligen inte något som bekymrar mig! Den pastorala omsorgen om det blivande brudparet är viktigare för mig än en eventuell seds vara eller icke vara.

Jag är medveten om att det vi gör i ord och gärning säger något om vad vi tror på. Vi ska som kyrka alltid stå upp för alla människors lika värde. Men när vi ser på allt elände och all smärta vi människor orsakar varandra tycker jag ändå att kyrkan har viktigare saker att fokusera på än att bråka om en sådan – i mitt tycke - petitess."

Gunlög Axelsson Öhlund, präst i Olaus Petri församling i Örebro:

"Det är inte så jättevanligt med brudöverlämning som man kanske skulle tro. Jag har bara haft några vigslar där det varit så under mina sex år som präst.

Jag skulle aldrig stoppa någon eller avråda någon från att ha brudöverlämning. Däremot brukar jag alltid, om brudparet tar upp det i vårt samtal och önskar ha det i sin vigsel, prata om vad den gamla betydelsen av brudöverlämning står för från början. För mig är det viktigt att inte styra och ställa, utan ge öppningar till alternativ och lyssna till deras tankar om varför de vill ha det så.

Det viktigaste för mig i samtalet är att de vet vad de gör och varför. Om de gärna vill ha brudöverlämning brukar jag föreslå att de ska lägga in andra, egna värden, i det så det blir något fint och äkta just för dem."

Jonas Ahlsson, kyrkoherde i Hallsbergs församling:

"Det finns lite olika seder och bruk i vår kyrka.

Från England och USA har vi fått in ”kyssen” och brudöverlämning.

Förr brukade jag berätta om Svenska kyrkans officiella hållning som jag delar att äktenskapet är jämställt och att vi bör leva i förtroende, trohet och respekt mot varandra i våra relationer.

Överlämningen kan ju signalera något annat, men de som så önskar tänker aldrig på att det kan signalera en ojämställd relation utan i stället tycker de att det är en fin tradition.

Därför låter jag paren välja själva utformningen i gudstjänsten.

Ibland har det varit pappan, men även en mamma eller annan relationsperson har gjort detta vid vigsel.

Ofta har paren goda argument.

Själv föredrar jag att paret går sida vid sida, men ett plus med överlämning är att ytterligare en person blir delaktig vid vigseln."

Anders Lennartsson, präst i Nikolai församling i Örebro:

"Önskan att överlämna bruden är ett rätt nytt inslag i våra kyrkor. Under de trettio år jag varit präst har det blivit mer vanligt att en förälder leder bruden fram för att sedan överlämnas till mannen. Symbolhandlingen i detta är att någon, oftast pappan, överlämnar ansvaret för kvinnan till en annan man. Denna tradition kommer från USA och sagobröllop i amerikanska filmer.

I svensk tradition, sedan början på 1900-talet, har det varit så att brudparet vandrat tillsammans som en symbol för att de båda frivilligt och som fria individer väljer varandra och ger varandra löften om livslång trohet. Innan dess fick inte kvinnan, enligt samhällets lagar, ensam bestämma vem hon skulle gifta sig med. Därför har det varit viktigt för kyrkan att stärka individernas frihet att välja sin partner. För mig är själva symbolhandlingen, att brudparet vandrar tillsammans, viktig. Trots det väljer jag att låta brudparet bestämma hur de vill göra. Det viktigaste är att brudparet väljer att säga sitt ja till varandra och kärleken."

Lisbeth Parton är präst i Mikaels församling i Örebro.
Gunlög Axelsson Öhlund är präst i Olaus Petri församling i Örebro.
Jonas Ahlsson är kyrkoherde i Hallsbergs församling.
Anders Lennartsson är präst i Nikolai församling i Örebro.

Mer läsning

Annons