Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Väntekön växer till landstingets sorgbehandling

Söktrycket för att ingå i landstingets sorgbehandlingsgrupp är stort. I värsta fall kan man tvingas stå i kö i flera år.

Annons

örebro. Landstingets grupp som behandlar människor som har hamnat i ett i det närmaste kroniskt tillstånd av sorg, är unik i sitt slag i landet.

Det som startade som ett begränsat projekt 1999 har vuxit till ett permanent behandlingsarbete, med två parallella grupper.

– Att man kan få vänta länge beror faktiskt på vem man är och vem som är färdigbehandlad och lämnar gruppen, berättar initiativtagaren och socionomen Kristina Elgenstierna.

För att få ut bästa resultat av gruppterapin är Elgenstierna och hennes kollega Bert Palmblad noga med sammansättningen.

– Vi försöker blanda män, kvinnor, åldrar, släktskap och typ av förluster som ligger bakom sorgen.

– Om exempelvis en sörjande medelålders man får ta del av vad en ung kvinna upplever, kan det öppna hans ögon för hans egen dotters sorg, som han kanske inte noterar i sitt tillstånd, menar Palmblad.

Med rätt mix kan medlemmarna på så sätt berika varandra med insikter och kunskap.

– Blandningen är väldigt viktig för vårt arbete, vilket kan medföra att man kan få vänta länge, i värsta fall i tre-fyra år, konstaterar Kristina Elgenstierna.

Personerna som får behandlingen är kvar i gruppen under i snitt två år. En del kortare, andra längre.

Behandlingsgruppen specialiserar sig på så kallad frusen sorg, vilket innebär att en person har en fördröjd eller undviken sorg, eller har hamnar i situation där han eller hon inte kommer ur sin sorg.

Åsikterna om när färsk sorg övergår i frusen sorg går i sär.

– I vår grupp utgår vi från tolv månader som en gräns, berättar Bert Palmblad, och fortsätter:

– När en person har sökt sig till oss har vi ett inledande samtal för att ta reda på om personen är kvalificerad för att vara med i behandlingen.

Under samtalet är det viktigt att reda ut om den sökande personen bär på frusen sorg eller i själva verket har hamnat i en depression.

– För att göra skillnaden tydlig kan man säga så här: Den som sörjer exempelvis ett förlorat barn har en längtan. En längtan efter att till exempel vakna på morgonen och upptäcka att barnet fortfarande lever. Medan den som har en depression inte vill vakna överhuvudtaget, säger Bert Palmblad.

Räcker två behandlingsgrupper med så stort tryck?

– Att det är kö är ju bevis för att vi behövs och självklart skulle vi vilja ha mer resurser. Men jag är glad över att vi överhuvudtaget finns. Vi är ju unika i vårt slag, säger Kristina Elgenstierna.

Hon och kollegan Bert Palmblad jobbar tjugo procent med behandlingsgrupperna, vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter.

Mer läsning

Annons