Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Våra barn dör"

Maria dog i september i år. Hon blev 27 år. Hennes mamma Anneli hade då kämpat hårt för att få socialtjänsten att ta hennes missbruk på allvar.

Annons
Tragisk minnesstund. Varje år dör 300 svenskar till följd av narkotikamissbruk och den 1 november hedras de vid ljusmanifestationer över hela landet, så även på flera platser i vårt län.

– Allt förgäves, säger hon. Några dagar innan hon dog bad jag att de skulle tvångsomhänderta henne, men hon ansågs inte vara så illa däran.

Anneli berättar:”För några år sedan fick vi veta att Maria hade drogproblem. Hon hade träffat ”fel” kille, en som missbrukade.

Maria nekade, men vi såg ju och tog kontakt med socialen. De utsåg en handläggare som gjorde ett förhandsanmält besök hos Maria. Då var allting städat och fint. Handläggaren såg inga problem, men vem städar inte om socialen kommer på besök?

Det bestämdes att Maria skulle lämna urinprov och prata med någon inom social-tjänsten. Men det struntade hon i. Jag ringde och anmälde Maria för ett LVM flera gånger, men inget hände. Ett möte med socialen gav inget resultat.

En utredning påbörjades. Maria mådde riktigt dåligt, hamnade på sjukhuset men rymde. Då var tvånget nära men genom att gå med på frivillig behandling ’slapp’ Maria undan. Fast den behandlingen blev inte heller av. Maria kom inte till mötena.

Hon dömdes till ett kort fängelsestraff, som förvandlades till fotboja. Den klippte hon av efter någon vecka och blev efterlyst. Jag visste var hon var och ringde polisen. Fyra gånger samma dag ringde jag. Ingen polisbil kom. Först dagen efter fick de tag i henne, sedan Lise-Lott på FMN hade dragit i sina kontakter. Då hamnade Maria i fängelse.

Så där fortsatte det: en kort tid på beroendecentrum, en kort tid på behandling och så ut igen. Några dagar innan hon dog ringde Maria mig och då var hon i mycket dåligt skick. Jag ville ringa efter ambulans, men hon vägrade. En ny kontakt med soc gav samma gamla resultat: Maria var inte tillräckligt dålig. En ny påringning, inget hände.

Kort efter fick vi dödsbudet. Hennes kropp orkade inte längre. Det värsta är att Maria är en av många. Den natten var det två till i länet som dog av sitt missbruk.

Frågan är: Vad gör socialtjänsten? Försöker de lära av sina misstag? Eller går de bara vidare? För dem är kanske problemet löst, Maria är borta, men vi i familjen ska leva vidare med saknaden.

Det känns som om de gömmer sig bakom den personliga integriteten hela tiden, som om det är en ursäkt att inte ingripa. Jag tycker också att de måste se oss föräldrar som några som bryr sig, inte som tjatiga mammor och pappor.

I dag kan jag säga att jag inte har något dåligt samvete. Jag har gjort allt som står i min makt för att rädda min dotter. Det är inte jag som har brustit.”

Mer läsning

Annons