Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Gustafsson: En helt ny coronavärld?

 
En helt ny coronavärld
Visa alla artiklar

Världen kommer aldrig igen bli sig lik!

– Och liknande varianter av den dramatiska utfästelsen har vi kunnat läsa om på flera håll det senaste halvåret.

Coronakrisen har tvingat oss till snabba förändringar av vår vardag, av hur vi lever våra liv, av politik, näringsliv och ekonomi. Kanske också av våra värderingar.

Men är dessa förändringar bestående? Och är de på något vis allomfattande för samhället?

I podden ”Dumma människor” av och med Lina Thomsgård och Björn Hedensjö diskuterades nyligen hur människor ska göra för att orka hålla ut i coronatider. Här kom psykologen Hedensjö med några råd och tröstande ord till den som tycker det är jobbigt att leva upp till Folkhälsomyndighetens ”bör inte”. Ett av hans råd är att påminna sig om de bevingade orden – this too shall pass, en filt att värma sig med i kristider. Han har visserligen också hört påståendena om att saker och ting aldrig kommer att återgå till det normala, men konstaterar torrt: ”Varför skulle de inte göra det? Det är väl klart de kommer att göra, så småningom när folk är vaccinerade kommer vi inte längre bry oss.”.

Konstigt nog gjorde de orden mig väldigt besviken. Jag tror nämligen att han har rätt och det fick mig att inse att många av utfästelserna om framtiden först och främst är drömmar. Önskedrömmar. Och jag har dem också.

Pandemin har lett till en guldålder för nostalgin

För en gångs skull ser vi inte riktigt vår framtid klart för oss och i det vakuumet kanske vi emellanåt mår dåligt. Det är otryggt, på gränsen till paralyserande. Men det är också en möjlighet. En chans att leva efter andra sanningar.

Vem har inte fantiserat om möjligheten att få göra världen på nytt, med den kunskap vi har i dag men utan sådant som styrkekramar, personkulten kring demagoger som Donald Trump eller familjen Kardashians, ett arbetlivets ekorrhjul, likes och clickbaits, pyramidspel, arbetsförhållandena på Amazon, turister som rider på vilda djur, insekter som dör ut och regnskogen som brinner upp.

En snabb blick på samtiden tyder tyvärr på att vi är mer benägna att drömma oss tillbaka. Pandemin har lett till en guldålder för nostalgin. Samtidigt tar en del det längre än så, nykonservatismen har fått en skjuts i västvärlden med allt vad det innebär av auktoritära ledare och traditionella könsroller.

Jag har citerat just det här uttalandet från författaren Jamaica Kincaid tidigare, men det är kanske ännu mer relevant just nu:

”Jag har aldrig velat leva i en historisk tid. Jag tycker om att läsa om det förflutna. Jag tycker inte om att leva i en tid som en dag kommer att vara så intressant att historiker kommer att grubbla över den och undersöka den och ha teorier om den.” skrev hon i DN efter att Donald Trump valdes till president 2016.

Det finns ett uttryck för det, kronocentrism. Tanken att man lever i en tid som är viktigare, mer avgörande och mer betydelsefull än andra tider. En term som grundades av Jib Fowles 1974 och som ironiserar lite över att människor ofta upplever att det här stämmer in på just deras tid.

Med det i minnet vill man ogärna hävda att vi lever i en avgörande tid, men kan vi verkligen klandras för att det faktiskt är så det känns just nu?

I ett antal artiklar kommer vi framöver gräva djupare i vilka bestående förändringar som coronakrisen faktiskt kan leda till. Med hjälp av forskare och yrkeskunniga funderar vi över sådant som om hälsningskramen har försvunnit för gott, om distansarbetet och rekommendationerna att hålla sig borta från folksamlingar blir dödsstöten för stadskärnan och varför så många söker sig till naturen i tider som denna.

LÄS MER:

Hur mår vi egentligen av att leva med en pandemi – Malin vet: ”Människan glömmer snabbt”

Medan vi stannar hemma ritar pandemin om stadskärnan

Planarkitekten om vår hotade stadskärna: ”Corona har blottat klyftorna”

Pandemin ledde till en naturinvasion: Är skogen svenskarnas kyrka?

Biskopen om vårt nyfunna intresse för naturen: ”I en kris behöver vi sådant som är funnits förr”