Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Ibland finns det ingen syndabock att ställa till svars

Annons

Lite för att det snart är jul, men också för att det känns som om samhällsklimatet blivit hårdare, har jag funderat en del på förlåtelse den senaste tiden. Förlåtelse och överseende med att vi alla är människor och därmed inte perfekta. Människor gör misstag, människor gör fel. Ibland med avsikt, oftare för att det helt enkelt är mänskligt.

De allra flesta människor gör så gott de kan. Ändå begås misstag. För det allra mesta behöver dessa misstag inte få några allvarliga konsekvenser, men ibland leder de till katastrofer. De flesta bilförare har brutit mot trafikregler till exempel. Ibland medvetet, ibland av obetänksamhet eller ouppmärksamhet. Mänskliga grejer. För det mesta går det bra, men så vid något tillfälle gör det inte det, och ibland orsakar misstaget skada för andra.

När människor drabbas på olika sätt börjar ofta sökandet efter en syndabock. Någon som kan ställas till svars.

Vi har olika system för att i möjligaste mån skipa rättvisa när någon blivit utsatt för ett brott, en felbehandling eller ibland - en olyckshändelse. Och ansvarsutkrävande är viktigt. Inte minst för att minimera risker och förebygga att vissa saker och beteenden upprepas. Dessutom behöver ett brottsoffer eller någon som utsatts för orättvisa av till exempel en myndighet få upprättelse i den mån det går.

I myndighetsutövning är det centralt med ansvarsutkrävande för att demokratin ska vara relevant. Den som har ansvar för funktioner som påverkar många andras liv ska inte kunna komma undan.

Men hur vi än bär oss åt kan ett begånget misstag aldrig göras ogjort. Och vilka lagar vi än skriver, hur hårda straff vi än inför, så kommer den mänskliga faktorn alltid att finnas. Och ibland hittar man ingen syndabock. Antingen för att det inte går att bevisa att fel begåtts, vem som begått det, eller för att det var en ren olyckshändelse till följd olika omständigheter som inte kunnat förhindras.

Detta kan göra mig ursinnig ibland, inte minst när våldtäktsmän eller män som misshandlar kvinnor går fria. Jag tror att vi alla har saker som är extra svåra att förlåta. Det är också mänskligt, att inte kunna förlåta.

Men den som klarar det blir också friare, eftersom så länge man inte förlåtit låter man ens förövare ha makt över en. Ibland tar det lång tid, ibland går det inte alls. Då måste det få vara så.

Ibland tror jag att vi glömmer bort att vi alla, oavsett position i samhället, är mänskliga varelser som aldrig kommer att klara av att göra det rätta i varje given situation. Vi gör bort oss. Olyckor händer. Och ibland, när ansvar är svårt att utkräva, finns anledning att förlåta. Inte förlåta som i att släta över någons misstag eller strunta i att utkräva ansvar.

Däremot förlåta som i att finna någon slags frid i att det som är gjort är gjort och ibland får man inte den upprättelse man önskade. Och förlåta som i att ge personer en andra chans. Förlåta som i att tänka att "det hade kunnat vara jag".

Den som lyckas förlåta sover nog också bättre om natten än den som fortsätter att älta varje oförrätt och vägrar acceptera när upprättelse inte finns att få.

Kanske skulle vi också få ett varmare och bättre samtalsklimat och den första frågan inte alltid vore "vem är den skyldige?" utan "hur kunde det bli så här?". Om vi i högre grad behandlade andra som vi själva vill bli behandlade och inte började vittra blod så fort någon begått ett misstag.

Människor som gör fel brukar ofta lära sig något av det. Vi är illa ute om endast perfekta personer får maktpositioner, eller om den som en gång begått ett brott för all framtid ska dömas för det.