Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Ingen ska begå självmord för att samhällets skyddsnät är trasiga

Artikel 1 av 1
Ledare om Försäkringskassan
Visa alla artiklar

Annons

"De här människorna är inte döda, men de lever i ett system som gör det omöjligt att leva." Så avslutar statsvetaren Niklas Altermark vid Lunds universitet en snabbanalys utifrån ett forskningsprojekt han bedriver om hur människor påverkas av att nekas sjukpenning och utförsäkras. Det är hårda ord. Men hårda tag mot sjuka förtjänar kanske att beskrivas så.

Att hårdare tag inte gör sjuka personer friskare borde det inte krävas forskning för att förstå.

Men forskning är bra för politiker att luta sig mot när beslut ska fattas, varför det bara är att hoppas att alla som har möjlighet att påverka sjukförsäkringen tar del av Niklas Altermarks slutsatser.

Sammanlagt planeras 60 kvalificerade intervjuer, men redan efter att 40 intervjuer ser han så tydliga och viktiga slutsatser att han valt att publicera dem.

Bland det mest skrämmande Altermark kommit fram till är hur många som funderar på självmord när de förlorar rätten till sjukpenning. I hälften av de intervjuer han gjort kommer frågan upp. Och, citat: "Det är viktigt att poängtera att självmord inte lyfts som kopplat till sjukdomen [...] utan i relation till myndigheterna och hur myndighetskontakter förvärrar sjukdomen."

Låt ovanstående sjunka in. Sjuka människor i Sverige överväger alltså självmord, och ibland går det så långt, inte på grund av sjukdomen de har, utan på grund av att det skyddsnät som ska finnas där för dem är trasigt.

Självmordstankarna kan komma i olika delar av processen. För somliga redan vid första avslaget, då det innebär ångest och ovisshet inför framtiden. För andra kommer de inte förrän man puttats mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen till slutdestinationen för den som är för sjuk för att arbeta men inte anses ha rätt till vare sig sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring: socialtjänsten.

Människoliv slås sönder. En del väljer att separera från sin livspartner för att de inte vill vara en ekonomisk belastning och förstöra även partnerns ekonomiska förutsättningar. Andra tvingas bli försörjda av anhöriga, då försörjningsstöd från socialtjänsten inte ges till en person som exempelvis äger sin bostad. "Kontakten med försörjningsstödet upplevs som förminskande och en kraftig inskränkning av den individuella friheten. Man upplever sig omyndigförklarad och känner ofta en mycket stor skam."

Och då har vi knappt berört det faktum att det handlar om sjuka personer. Altermark har talat med personer som har den kroniska sjukdomen ME. "Eftersom ME är en sjukdom där det finns en latent risk för permanenta försämringar av överansträngning är det inte förvånande att en stor del av personerna som jag har intervjuat blir mer sjuka efter avslag och perioder av omprövning, AFU och överklagande."

Samtidigt är det alltså påfallande ofta som Försäkringskassan gör bedömningen att ME-diagnostiserade personer kan arbeta. Här påpekar Altermark skillnaden i bemötande för den som har en konkret och tidsbegränsad diagnos, som ett brutet ben, och den som har symptom som inte är lika uppenbara. Det gäller personer med ME som också kan ha haft svårt att tas på allvar i vården, men också personer med psykiska diagnoser.

Vad är vi för ett samhälle där det enda som räknas är arbete, och skyddsnätet som ska fånga upp dem som inte kan försörja sig själva är så trasigt att människor blir sjukare, faller igenom och i vissa fall begår självmord? Där sjuka människor misstänkliggörs, känner skam och tas ifrån allt de har. Sjukförsäkringen måste lagas, och det måste ske snabbt.

Vem som helst kan drabbas av kronisk sjukdom. Vi kan inte låta fler människor dö medan de väntar.

Annons