Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla drivs vi av revanschbegär

Satt i Örebro Konserthus i fredags kväll och lyssnade på Eldkvarn. Det var mitt 13:e konsertbesök de senaste tio åren med bandet. Från deprimerande tiominuterslåtar från skivan Limbo via lyckans renässans på Atlantis 2005 och fram tills i dag.

Annons

Känslan som infinner sig där de är i dag är förnöjsamhet. Eldkvarn har inget att slåss mot längre.

Plura säljer kokböcker och har blivit en TV-kändis. Han är glad, pratar med publiken på ett sätt jag inte sett eller hört tidigare. När publiken på sittkonserten till sist ställer sig upp säger Plura snällt: ”För all del, sätt er ner”. Sen fortsätter han med: ”Vi är för gamla att gå ut och ropas in igen. Så vi spelar på.”

Plura är inte intresserad av ett party på ett dansgolv, han orkar inte längre. Det är en välsmord maskin vi ser spela. Ett gig av flera hundra dag ut och dag in. Inte dåligt men en dag på jobbet. Jag tänker där jag sitter i mörkret att bandet skulle behöva ett fiasko för att vakna igen. Slåss för sitt kreativa liv.

Det är som när Moderaterna allt oftare efterlyser en starkare opposition, eller en opposition över huvud taget, för att inte somna in och slå sig till ro.

Eller när Zlatan möter alla sina framgångar med hat och revanschbegär. Är det för lungt runt honom så dör hans lust, den låga som måste brinna för att han ska vara bäst. Så han söker fiender och konflikter för att trigga sig själv.

Och hur många gånger har jag inte suttit och småflinat åt intervjuer av skådespelare, konstnärer eller musiker och bara väntat på frågan: ”Du hade det jobbigt som ung? Mobbad!” ”Nähä”, tänker jag, och får dåligt samvete.

Man vill ju inte att människor ska må dåligt och fara illa. Samtidigt tackar dessa individer den tuffa uppväxten för sina framgångar eftersom det starka revanschbegäret är just den triggern som de bär med sig i sina prestationer.

Själv glömmer jag aldrig den gamle ishockeytränaren som sa att dig, Pelle, kommer det aldrig bli nått av.Jag glömmer inte heller den gamle lokale storspelarens ord om att han inte fattade att just jag kom med i pojklandslaget.

Jag glömmer inte den gamle lagkamraten i ÖSK som sa att jag aldrig skulle våga flytta från Örebro eller de som sa att jag aldrig skulle våga ta steget och åka till Kina och spela. Vilket jag gjorde för att motbevisa.

Det är lite tragiskt det där. Men jag drivs också av revanschbegär.

Just nu är jag lite bekväm. Kan inte någon auktoritet bara tala om hur usel jag är. Jag behöver näring för att våga ta nästa steg i karriären. Revansch.

S’il vous plait.

Mer läsning

Annons