Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bananshake – men Henka banans kung

Sean Banan skakade rumpa som fick kidsen att gå bananas innan han hämtade ut gaget på närmare 30 000 kronor och reste hem till Stockholm.

Annons

Men den stora publikfavoriten fanns på betydligt närmare håll. Och var dessutom billigare. 41-årige Henka Gustafsson fick sin sista (?) stora föreställning inför hemmapubliken. Kungen av Sannahed var tillbaka och körde precis lika magiskt som han gjorde för 20 år sedan när han fixade SM-guld till Indianerna. I alla fall till en början. Att han stod på öronen i sista heatet spelade liksom ingen roll, kvällen var Henkas ändå. Mannen, myten, legenden, ropade speakern Patrik Lindegren i högtalaren. Henka är ett unikum. En sån speedwayförare föds bara vart hundrade år. Även om han var för snäll för att bli världsmästare när han egentligen var bäst i världen.

Indianerna är i sin första SM-final någonsin och hela Kumla blomstrade för en dag. Stans enda lokalbuss åkte runt med indian-vimplar och butikerna i city hängde upp indian-flaggor. Sånt brukar jag bara se i städer när ÖSK spelar på bortaplan. Köerna ringlade långa när Sean Banan och indian-förarna skrev autografer två timmar före tävlingen. Två timmar! Trots att festen delvis förstördes av regnet. 4747 åskådare kunde och borde ha varit betydligt fler.

Hammarby var för ihåligt för att kunna störa Indianerna i två matcher. Eller Indianernas B-lag som nån på läktaren lite elakt sa. Fem Bajen-förare kommer från Indianernas reservbänk. Bara ”Zorro” Zetterström och ryssen Gafurov bjöd upp till kamp. Polacken Walasek tjurade och blev bortplockad. Känns som jag sett det förr…

Nu väntar Piraterna från Motala i en drömfinal. Närke mot Östergötland. Smålandsdominansen är krossad. Derbyrivaliteten har funnits mellan klubbarna ända sedan Piraterna på ett fult sätt snikade till sig Fredrik Lindgren för många år sedan.

Indianerna har favören av att få avgöra hemma, och det kan få betydelse. Det kommer att bli två rysare inom loppet av 48 timmar. I elitserien vann Indianerna båda mötena knappt, 47-43 hemma och 47-42 borta. Det lär bli ännu tuffare nu. Och ett jäkla drag.

Annat var det för 20 år sedan när Indianerna tog sitt senaste SM-guld - så långt från feststämning man kan komma. Lyckades hitta det gamla NA-klippet från 1991 i en påse längst in i garaget. På en arrangerad gruppbild pressade förarna fram lite glädje och bar lagledaren Per-Åke Gerhardsson i gullstol.

Jag skrev matchen även den gången och försöker minnas men det är helt blankt i skallen. Så jag får citera mig själv: ”Svettiga, skitiga och nervösa står indian-förarna i höstmörkret vid Christer Rohléns skåpvagn och lyssnar på lokalradion på Sannaheds förarparkering. Huvuddelen av de 1839 åskådarna som sett Indianerna besegra Rospiggarna med 51-39 är på väg hem. När gotländska kommentatorn Ove Järelöw förkunnar att Bysarna besegrat Örnarna med 46-44 ljuder indian-tjuten. Indianerna har gjort det igen - blivit svenska mästare. Men gjorde det lite i skymundan”.

Speakern hade inte tillgång till någon radio – det här var långt före internets dagar – och publiken hade redan hunnit lämna arenan. Det var i stort sett bara förare och depåpersonal kvar när glädjebeskedet kom. Klubbledningen blev helt tagen på sängen och hade inte ens bokat festlokal. Förare och ledare fick i all hast åka in till Bengas Bar i Kumla för att fira.

Henka Gustafsson var med redan då och tyckte att det var tråkigt att det blev klart en vecka för tidigt. Indianerna fick åka till Vetlanda i sista omgången för en betydelselös match och ta emot SM-guldet. Vi på NA skickade inte ens en reporter dit.

Så kan man också vinna SM-guld.

Mer läsning

Annons