Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bara i fotboll kan det här bli match

Tio minuter in i andra halvlek ringer telefonen. Göran är skitarg. ”Vad är det här? Nu får du förklara för mig. Här ska man ha en mystisdag med lite fotboll och se Sverige göra några mål, och så får man se det här. Nu får du förklara det här, å inga jävla floskler!”

Annons

Sa jag att Göran var lite upprörd? Jag sa att sanningen antagligen är att Sveriges fotbollslandslag också tänkte sig en mystisdag, och så lätt är det aldrig. Inte ens mot San Marino, som såvitt jag vet aldrig vunnit en fotbollsmatch. Och att om Göran bara tar det lite lugnt så kommer det att ramla in nån boll, och när det hänt så kommer det att ramla in några till. För då är det inte roligt att kämpa längre. Åt detta fräste Göran något inte helt tydligt om att aldrig mer glo på fotboll och la på, och nån minut senare sköt Kim Källström och Sverige ledde med 1–0. Som blev 2–0 och 3–0. Och sedan 4–0. Och 5–0.

Fotboll är ju lite udda på det viset att det är extremt mycket lättare att försvara, förstöra, än att vara kreativ och bygga. Det betyder inte att inte jag också svor rätt dryga eder om överbetalda klantskallar när de var som mest nonchalant under första halvlek.

Men det är fortfarande sant. Och få lag har tränat så flitigt på att bara försvara sig som San Marino. Det är allt det lilla landet kan göra, oavsett motstånd i kval till EM- eller VM-slutspel, eftersom de aldrig får möta andra lilleputtland. I få andra lagsporter är det möjligt att försvara sig, förstöra sig till viss framgång.

Sverige mot San Marino i fotboll är ungefär som Sverige mot Bulgarien i hockey. Med skillnaden att i hockey skulle Tre Kronor inte kunna undgå att göra tvåsiffrigt på Bulgarien varenda dag i veckan. I fotboll kan elva glada amatörer hålla emot, åtminstone en liten stund. Med lite tur och mycket vilja.

Sverige gjorde verkligen ingen bra match. Zlatan Ibrahimovic såg kantig och klumpig ut, Johan Elmander var mest i vägen för alla andra, och Ola Toivonen verkade märkligt ointresserad, med tanke på att han ändå spelade för att visa att han ska ha en startplats i fortsättningen.

Men att Sverige skulle förlora, eller ens tappa poäng, fanns aldrig med på kartan.

Mer läsning

Annons