Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bögskräcken en generationsfråga

Det hetaste sportämnen denna vecka bör vara att fotbollspelaren Anton Hysén kommit ut som homosexuell. Och det är bara att instämma i hyllningarna om mod och styrka.

Annons

Under fredagen läste jag sedan en bloggtext på ”Bara Ben” där storebror Tobias Hysén skriver en intressant text och personlig reflektion angående homofobi hos fotbollspelare. Han förnekar inte att det kan ha funnits en hel del spelare som slutat på grund av den tuffa jargongen i omklädningsrummet. Samtidigt undrar han hur man så säkert kan säga att manliga fotbollspelare har ”bögskräck” när dom aldrig har fått ta ställning.

Den tuffa jargongen gäller ju även rödhåriga, mörkhyade, kineser, svennar, blattar, glasögonormar, håriga eller tunnhåriga och så vidare. Menar Tobias.

Om det kan man tycka vad man vill men jargongen är ofta rå men kärleksfull och alla klarar inte av det.

Själv funderar jag på om det inte också är en generationsfråga. Det är ingen tillfällighet att alla tidningar citerat Lennart ”Liston” Söderberg och hans nedsättande ord för rätt många år sedan. Jag är helt övertygad om att det vid den tiden hade varit extremt svårt att komma ut som homosexuell, likaså under större delen av min karriär. Våra ideal var råbarkade machospelare som fräste snor och spottade snus medan dom glidtacklade sönder juniorer eller motståndare i uppfostrande syfte. Det var det engelska gamla arbetaridealet där kylan aldrig garvade och där känslor överhuvudtaget inte skulle visas. Å hårgelé? F**k off!

Tiderna förändras. Jag tror och hoppas att Anton Hysén kommer ut vid helt rätt tid för att fler ska våga följa honom i spåren. Det räcker ju att titta på våra fotbollspelare, i allsvenskan, i de europeiska ligorna. De ser ju alla mer eller mindre ut som schablonbilden av en modemedveten schlagerbög som vi umgås med via tv varje vecka. Fotboll är showbizz där klädmode, frisyrer, kosmetik och renrakade muskulösa kroppar exploateras. Ärligt talat tror jag inte att motståndet mot homosexuella är speciellt stort bland de unga spelarna. Det återstår att bevisas när fler kommer ut.

Det största problemet tror jag är den homofoba massan som finns på läktarna där även rasismen finns. Läktarkulturen bygger enormt mycket på okvädningsord och nedsättande vrål mot spelarna på planen. Skitiga sånger för att göra ner spelare och deras prestationer.

Det är här jag tror den stora prövningen ligger för de spelare som vågar tala om deras homosexuella läggning. Medspelare och tränarna måste sluta upp bakom och stötta. Det är första steget till en förändring av attityder.

Mer läsning

Annons