Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bortskämda spelare är själlösa robotar

Det händer då och då att jag irriterar mig på fotbollsarenornas publik under perioder då det egna laget spelar dåligt. Jag irriterar mig på det dåliga tålamodet, jag irriterar mig på bristen av förståelse över anledningen till de dåliga prestationerna.

Annons

Oftast finns det massor av skäl till att ett lag går kräftgång men det som nästan alltid slår igenom i kritiken är att man inte tycker att spelarna tar i på planen. Att dom blivit bekväma, bortskämda och tappat sitt hjärta för klubben. Ju bättre lag desto högre förväntningar desto högra missnöjesyttringar. För stjärnor blir snabbt trötta och illojala. De vet vi alla. Eller hur?

När jag nu sitter i ett tåg och skriver detta har jag under några timmar hunnit analysera den mastodontkonsert som mina gamla ungdomsidoler U2 bjöd på i Göteborg i fredags. Den första av två i betongbunkern Ullevi. Jag köpte min första skiva med gruppen 1980, U2 hade precis börjat göra sig ett namn och jag kommer ihåg exakt vad det var som fick mig att fastna. Det var gruppens enorma energi och kraft, viljan att bjuda in varenda människa i dess närhet att vara med på deras partyn. Bono for runt på scenen som en Kamikazepilot och hängde i kamerakranar, klättrade på kravallstaket och gjorde säkerhetsvakternas jobb till ett helvete genom spontana glädjeyttringar ut i publikhavet. 

Det var rockn´n roll på liv och död. Det var själ och hjärta. Nu är det många år sedan jag lämnade U2 bakom mig rent musikaliskt men jag har hela tiden fortsatt att beundra Bono för hans politiska engagemang och genuina vilja att försöka använda musiken och sitt kändiskap till att sätta ljus på orättvisor i världen. Många rockstjärnor blir tillplattade så fort de yppar orden peace and love and justice to the poor. Bono och U2 har klarat av att undvika detta. 

Konserten på Ullevi i fredags var precis allt annat än på liv och död. U2 bjöd på plastig yta, tv-shop, allsång på skansen, och ett dagsbesök på disneyland. En så själlös rockkonsert har jag aldrig tidigare varit på. Allt var så tydligt regisserat och uppstyrt att jag ett tag trodde att jag ramlat rakt i i en amerikanskt presidentkampanj.

Ingen spontanitet eller glädje bara en enorm maskin som gick in och jobbade av ytterligare ett arbetspass. Proffsigt? Javisst. Sjukt mäktigt scenbygge och fantastisk ljushow? Absolut. Men helt j-a livlöst. Det kan faktiskt ha varit fyra irländska robotar som genomförde konserten. 

Det är nu som jag börjar förstå de där känslorna som fotbollspubliken yttrar då och då i motgång. Jag tänker sluta irritera mig i framtiden. För det som jag kände på Ullevi i fredags måste vara detsamma som supportrarna känner. Här står världens just nu största rockband med världens mest påkostade show och bjuder på ett habilt rutinjobb när man vet att det en gång fanns en vulkan i de där kropparna.

Antar att det är det som supportrarna vill ha av sina spelare. Ett bultande hjärta. Inte själlösa robotar som enbart springer för att de får betalt för det.

Mer läsning

Annons