Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Buropen bästa kvittot på ÖSK:s insats

Utbuade under matchen. Åthutade efter. ÖSK kan knappast lämna huvudstaden med ett bättre betyg än så.
En bortaseger på Söderstadion brukar sällan gå spårlöst förbi.

Annons

Efter ÖSK:s 1–0 fanns det så mycket ångest i luften att Hammarby snarast borde klimatkompensera till Stockholms stad.

Att en säkerhetsvakt känner sig tvungen att kliva in i bortakabyssen och be laget dämpa segersången för att inte provocera supportrarna utanför är sorgligt. Att ÖSK-laget dessutom var tvungna att vänta i 30 minuter och i samlad tropp ledas iväg en bakväg, via Hovets inre, till sin väntande buss är allvarligt.

Framför allt visar det vilken press Hammarby spelar under just nu. På väg till Söderstadion passerade jag förbi Slakthusområdet. Liklukten av Hammarby hänger onekligen tung över Globenområdet. 

Bytet av tränare gav ingen annan omedelbar effekt än ökad frustrationen hos hemmalaget. Spelarna kämpar desperat för att rädda laget kvar i allsvenskan. Och klubben från att försättas i konkurs. För så illa viskas det att Hammarbys ekonomi är.

Men det finns ju alltid två sidor av myntet. Den desperata inramningen gav själva spelet på planen en extra dimension. Det syntes tydligt att ÖSK kom till spel med ett härligt självförtroende efter Geflematchen. Den förväntade anstormningen från hemmalaget kom så fort domare Stålhammar blåst igång spelet. I det läget vore det enklaste att bara slå långt och bort för ÖSK.

Man valde istället att vårda det egna passningsspelet. Boström gav samma mittfältstrio som senast förtroendet. Nordback-Bedoya-Gerzic tog chansen. Bänkade Magnus Kihlberg är en klasspelare och lagets store taktiker. Men med den nya trion blir rollerna på mitten inte lika tydliga och statiska. Alla tre rör sig i olika riktningar och områden. Och framför allt tror jag Nordin Gerzic känner en befriande frihet i sitt spel.

Jag har ofta denna säsong tyckt att Nordin kört fast i sin kreativa roll, kämpat väl men fått ut alldeles för lite framåt. De två senaste matcherna har han blommat. Mot Hammarby var han bländande. Dessutom klarade han trycket från hemmasupportrarna som buade varje gång han rörde bollen – och det var ofta – efter en tidig varning i första halvlek.

Den andra frågan handlade om Adriano eller Kim på topp. Efteråt kanske frågan måste anses felställd. Halva andra halvlek fanns båda på planen samtidigt. Och ÖSK spelade 4-4-2 med diamant på mittfältet efter det att Kihlberg bytts in.

Jag vet att kollegan Pelle Blohm hyllat Boström för hans envishet att hålla fast vid systemet 4-3-3 i alla väder. Själv vill jag ta upp en varm motapplåd för att ÖSK nu visar upp andra verktyg. Jag är övertygad om att möjligheten till varianter bär längre i det långa loppet även om grunden är fast.

Folk kanske tycker att en 1–0-seger borta mot ett bottenlag inte är mycket att yvas över. Men omständigheterna och sättet som ÖSK växte in i matchen och till slut helt tog över imponerade på ett djupare vis än den bländande uppvisningen mot Gefle.

Matchen innebar också ett jubileum. ÖSK blev i går tolfte lag i den allsvenska tusenklubben. Det var lagets 1000:e match i den högsta serien enligt förbundets maratontabell. På platsen ovanför ligger ironiskt nog Hammarby som för en högst osäker framtid i serien.

Ändå. Jag har träffat många örebroare som med förtjust skadeglädje konstaterat att Djurgården och Hammarby är på väg ur. Jag håller inte med. Hur man än vänder och vrider på det blir allsvenskan en fattigare serie utan dessa båda publikgiganter.

Fast pressfikat kaffe och dammsugare på Söderstadion klarar jag mig gärna utan.

Allra sist: Två ÖSK-spelare agerade hejaklacksledare på Söderstadion. Brassen Adriano började i slutminuterna veva friskt mot Bajenfansen efter en duell längs sidlinjen. John Alvbåge ledde Kubanerna i en egen körsång långt efter slutsignalen.

Ni kan ju gissa vem som var mest välkommen.

Mer läsning

Annons