Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför har jag saknat Peter mer än poängen

Vissa kvällar är tuffare än andra. Den här satt jag ihopklämd som i en äckligt överfylld bastu med två mätta farbröder trängandes intill mig.
Utan att veta vems svett som luktades värst. Min droppade i alla fall mest.

Annons

Trångt, syrefattigt och klaustrofobiskt. Samma känsla som Örebro-spelarna säkert upplevde på isen. Välkommen till staden där vägarna möts, sa skylten intill Växjö en gång i tiden. Tur att devisen är bortplockad. För snart kan Örebro och Växjös vägar ha slutat att korsats.

Örebro hade fyra raka segrar i allsvenskans grundserie mot seriesuveränen den här säsongen. Samma Örebro har nu en poäng på tre kvalseriematcher. Växjö har nio, efter att ha besegrat Örebro i den viktigaste matchen. Hur ologiskt som helst? Nix.

Varför? Därför att kvalserien inte är likt någon annan serie. Har du inte varit med här förr kan du lika gärna prova att ställa dig i ett dike på en motorväg och försöka lifta hem utan att höja tummen till bilarna. De stora lastbilarna kan inte bry sig mindre. Förmodligen får du några osköna slask-sprut i ansiktet som bonus.

Är du inte med från början är serien för kort för att du ska hinna komma tillbaka och rädda upp allting på slutet. 52 omgångar finns bara i fantasin numera.

Örebro Hockey är med här uppe för att se och lära i år. Säsongen är redan MVG och jag tänker inte ta fram motorsågen och gå bananas. Visst kan man fila lite på målvaktsfrågan och ifrågasätta Michal Zajkowskis nerver eller Ola Nilssons nybörjarmiss att släppa första stolpen vid målet som avgjorde matchen mot Växjö.

Det är en enkel väg att gå.

Precis som det är att kritisera Conny Strömberg som mot Växjö klantigt snackade till sig en tia från båset och fick sitta med dumstrut i utvisningsbåset när Örebro tryckte på för en kvittering i slutet. Målvakter som gör misstag och genier som spårar ur är sådant som händer. Det som däremot gjort stor skada, om vi nu ska använda överdrivna ord, är huvudtränaren Peter Anderssons frånvaro de två första matcherna. Det skriver jag inte för att vara elak på något vis mot sportchefen och sidekicken Lars ”Mozart” Andersson som är suverän på så mycket annat. Men inte besitter samma erfarenhet och inte har coachat på över ett år.

Flera matcher den här säsongen när jag varit ledig från jobbet har jag ändå gått till Behrn arena och satt mig så nära Örebros bås jag kan komma. Där har jag sett och hört mycket, som Peter skrika högre än någon annan, exempelvis till Stefan Warg när han inte lagt ut pucken tillräckligt snabbt. Och sett den där blicken som kommer som ett åskväder. Fattar du inte vad jag säger-blicken.

Jag gillar den.

Det är en vinnares blick.

Att Peter Andersson tvingades operera en 13 år gammal ögonskada just när det var kvalseriepremiär mot Rögle var ödets ironi. Att narkosreaktionen bet sig kvar i tre dagar och höll Andersson både illamående och kvar i Örebro när laget mötte Modo borta gjorde Örebro ännu mer försvagat.

Peter har erfarenheten. Kan trycka på rätt knappar.

Han visade det på ett briljant sätt mot Växjö när han i slutminuten tog sin andra, förbjudna, timeout för perioden. Trodde alla Växjö-supportrar som buade sig hesa. Men taktiskt smart bytte Andersson bara ut Ola Nilsson mot Michal Zajkowski för att få några få sekunders paus och en sista chans att samla laget för en taktisk genomgång i jakten på kvittering. När pucken släpptes drog Zajkowski direkt till båset och Örebro spelade utan målvakt.

Detaljer som avgör matcher. Och inget drag man googlar fram på nätet.

Växjö då? Har tre misslyckade satsningar i kvalserien bakom sig. För första gången har laget fått en bra start i kvalserien och jag är faktiskt så blåögd att jag tror att Växjö kan skrälla i år. Jag tror till och med att det kan bli på Modos bekostnad. 20, 21 poäng lär behövas. Växjö har redan 9.

SSK är överlevnadsexperter och skulle vinna den här serien med förbundna ögon och klubborna vända upp och ner.

Mer läsning

Annons