Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den här trenden vänder inte Lif

Lif tog bussen till Göteborg för att rädda ett elitseriekontrakt. Men efter slutsignalen mot Redbergslid måste jag ändå konstatera: tåget för att hänga kvar har gått.

Annons

Jag vet att det är elva omgångar kvar och därmed 22 poäng att fortsätta kämpa om. Men det finns inga tecken i världen som tyder på att årets upplaga av Lif Lindesberg är kapabel att vända den negativa trend laget befinner sig i. Och i princip har befunnit sig i hela säsongen.

På de hittills spelade 21 matcherna har det blivit endast två segrar, båda på hemmaplan. Därtill fyra oavgjorda. I övrigt 15 förluster.

Det är sex poäng upp till räddningsplankorna Hammarby och H43, men som läget är nu ligger inte ödet i Lifs egna händer. Och jag har mycket svårt att se att de andra bottenlagen ska kamma noll i sina kommande matcher.

Mötet med nästjumbon Redbergslid var en ganska typisk match för hur det sett ut många gånger för Lif denna säsong. Laget har perioder av bra försvarsspel, en målvakt som blixtrar till och några snygga mål framåt. Men dessvärre sker allt isolerat. Laget får inte bitarna att synka ihop i 60 minuter. Därför kunde Redbergslid i mitten av andra halvlek till slut rycka ifrån gästerna och vinna med en bekväm marginal. Trots att man samtidigt fick sin försvarsrese Oskar Ysander utvisad för resten av matchen.

RIK har ett extremt ungt lag som rutinerade Lif borde kunnat manövrera ut.

Men efteråt var det besvikna Lif-spelare som stod kvar med hängande huvuden och tomma blickar. Det gav ett uppgivet intryck. Tyvärr.

Jag hade för en gångs skull önskat se mer ilska, fler smällar i dörrarna och något uttryck som andades revanschlusta. Inför matchen hade tränare Herman Arenvang konstaterat att ”ingen tror på oss“ och önskat krigarinställning av sin trupp. Men när inte ens spelarna själva tycks tro på möjligheterna då blir det som i Lisebergshallen. Platt fall.

Krig” är för övrigt inget ord som passar Lif-kostymen. Det tydligaste exemplet på det är lagets fixstjärna Tobias Warvne som är en skugga av den torped vi såg en gång i tiden såg slå igenom i Idrottshuset och i samma veva ta en plats i A-landslaget. Lif bygger fortfarande mycket av sitt offensiva spel på att vänsternian ska ösa in mål.

Men Warvne har i likhet med övriga laget tagit ett kliv bakåt. Vad som är hönan och ägget till den utvecklingen kan säkert diskuteras. Låt mig bara konstatera att Warvne inte tycks trivas med det ansvar det innebär att lyfta ett lag i motgång.

Med en nyss avslutad VM-turnering på näthinnan blir det extra uppenbart. Warvne konkurrerade med Lugis Kim Ekdahl Du Rietz om att ta steget in i landslaget för något år sedan. En av dem tog chansen. Lugispelaren väntas nu bli nästa export efter VM-succén.

När Sverige blev juniorvärldsmästare 2007 var Tobias Warvne en av lagets viktigaste spelare. I den truppen återfanns också målvakten Johan Sjöstrand. I dag är han också en hyllad VM-hjälte efter mästerskapet på hemmaplan.

Redbergslids meriterade tränare Magnus Wislander sa före avkast att VM och Kim Ekdahl visat att steget från talang till internationellt genombrott inte är så långt. Men lade till – begreppet talang finns inte för den som vill bli bäst. Det enda som gäller är viljan att underkasta sig stenhård träning.

Förre förbundskaptenen Bengt Johansson sa tidigare i NA att ”Warvne saknar tio kilo muskler”. Tunga ord från de som borde veta vad handboll handlar om.

För oss på läktaren kändes omstarten av elitserien som ett brutalt uppvaknande. Spelet var många gånger långsamt och tafatt. De tekniska misstagen flera och många skott rena löspluggen.

Redbergslid hade försökt locka publik med gratis inträde till denna nyckelmatch. Ändå var det glest på läktaren.

Onsdagskvällen innebar en påtaglig baksmälla för alla – och allra mest för Lif Lindesbergs supportrar.

Mer läsning

Annons