Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En epok tog slut i Idrottshuset

Cirkeln är sluten. Lifs elitserie-epok i Örebro är över.
Och jag kan inte låta bli att tycka det ligger något ödesmättat över situationen när det nu är dags att vända blad för ett nytt okänt kapitel i klubbens historia.

Annons

Tillåt lite nostalgi efter sista elitseriematchen i Örebro. Lifs resa från en anonym småstadsklubb till etablerat nationellt publiklag i landets högsta handbollsserie har varit en fantastisk upplevelse att följa på nära håll. Jag har sällan varit med om sådant publiktryck laget orsakade sina första år i Idrottshuset. Sällan varit med om så dramatiska svängningar i slutskedet av en tät match. Och sällan varit med om att bevaka och intervjua ett så trevligt och öppet gäng idrottare och klubbledare.

Men inga träd tillåts växa upp i himlen. Inte ens för lag från Västmanland som invaderar Närke.

När Lif-styrelsen i december fattade sitt principbeslut att flytta sina hemmamatcher från anrika Idrottshuset till nya arenan i Lindesberg blev det, närmast symbolsikt nu med facit i hand, också startskottet för lagets sämsta sportsliga period i elitserien någonsin. Åtta förluster på tio matcher efter nyår och för första gången ett missat slutspel.

Det är ett praktfiasko. Punkt. För ett lag som förra året pressade svenska mästarna i fem stenhårda slutspelsmatcher går det inte att sammanfatta elitserien i andra ord.

Klubbens ordförande skrev vackert i programbladet om att ”prestation är minst lika viktigt som resultat” för föreningen. Men när A-lagets prestation inte gett resultat låter sig heller inte publiken luras.

På mitt skrivbord ligger bilagan NA gav ut när Lif gjorde entré i Örebros sportvärld september 2005. Vår rubrik löd: ”Nu ska Lif bli stora i Örebro”. Och det blev laget med besked.

Se bara på följande fakta över publiksnittet i Idrottshuset.

2005-06: 1 716 åskådare (toppnotering 2 100, tre matcher)

2006-07: 1 548 (1 760).

2007-08: 1 644 (1 919).

2008-09: 1 554 (1 778).

2009-10: 1 472 (1 833).

Efter första säsongen stoppade till och med brandmyndigheten klubben från att släppa in mer publik och köerna ringlade långa. Idrottshuset blev omtalat i hela Sverige som Lifs fruktade omutliga borg. Motståndarna chockades av publiktrycket –en timme före avkast.

Inför gårdagens Lugimatch var Lif näst sämsta hemmalag i serien. Och tog avsked inför de närmast sörjande, drygt 1 100 tappra åskådare.

För klubbledningen fanns det hundratals frågor att fundera över inför flytten hem till Lindesberg. Efter gårdagen finns det åtminstone fem till. Tränaren Puljevic fräna utvärdering av säsongen måste bemötas på något sätt. Antingen i form av mer resurser till A-laget eller ett utvecklingssamtal med tränaren inför framtiden. Man kan inte månad efter månad ha sin fränaste kritiker anställd inom klubben.

Spelarna å sin sida måste bortse från allt annat och fokusera stenhårt på uppgiften att kvala sig kvar i högsta serien. Säsongen är nämligen inte död. Men den kan bara räddas via ett nervigt kval utan skyddsnät.

Storbritanniens legendariske premiärminister Winston Churchill höll många berömda tal under andra världskriget. Ett av hans mest klassiska lyder:

"Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början."

För Lif gäller det också att kriga vidare.

Men från alla örebroare som fått låna elitserien i fem år säger jag: Tack för allt!

Och lycka till i kvalet och sedan med den nya arenan.

Mer läsning

Annons