Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ÖSK-elva i slutspel – men inte den här

Scherman, som är väldigt ogammal och tror att bandy spelas med plastklubbor i gympasalar, frågade om ÖSK hade nån skrällchans mot Sirius. Jag log svårtolkat, om jag tolkade mig rätt, och sa att ”ja, dom kan klara sig undan tvåsiffrigt”. Scherman fattade ingenting.

Annons

En ÖSK-elva spelar SM-slutspel just nu. Tyvärr inte i gulsvarta tröjor, utan i alla möjliga andra färger. Mest grönt, som i Hammarby och Västerås, men också i svart och blått och... visst ja, en gulsvart i Broberg. Jesper Öhrlund.

Om Öhrlund och Jesper Eriksson, Robin Sundin, Johan Östblom, Erik Säfström, Tomas Knutson, David Movitz, Martin Berggren, Jesper Bryngelsson, Patrik Sjöström och Linus Forslund stannat i Örebro hade ÖSK haft ett förbannat bra bandylag.

I stället har ÖSK ett skapligt allsvenskt topplag, som i går gjorde livet så surt som möjligt för Sirius rätt trötta stjärnor. 2–5 var i mina ögon en skräll. När man mäter laguppställningar skiljer mer än tre mål. Mycket mer.

Men namn på papper snackar ofta skit. Eller säger ingenting.

Andreas Eskhult var för några år sedan en fantastisk spelare, som med fart, blick och en grym teknik alldeles ensam var värd att förfrysa näsan för att se. Vet inte vad som hänt, men Eskhults skugga av sig själv i går fick mig att fatta varför Sirius inte spelar SM-slutspel.

Anfallsstjärnan Christian Mickelsson gjorde 1–1 innan Johan Sandh tacklade honom sönder och samman med röven först. ÖSK-backen blev inte utvisad, och antagligen glatt överraskad över det. Att han inte ens fick ett frislag emot sig bör ha gjort Sandh lätt generad.

Hur som helst så spelar inte Mickelsson, brutal lårkaka tydligen, på lördag, då lagen möts igen i returen på Studenternas i Uppsala.

ÖSK har att ta in tre mål, och avgöra med ett fjärde för att nå elitserien. Det vore bragdartat. ”Vi måste vara kliniska om det ska gå” sa tränaren Dennis Gustavsson. Jepp. Allt måste gå rätt. Mål på varje chans, samtidigt som laget måste göra en ännu bättre försvarsinsats än i går.

Jag säger inte att det är omöjligt, men väldigt mycket inte det minsta sannolikt.

Lasse Buskqvist gjorde mål nummer 394 och 395 i ÖSK-tröjan i går. 1–0 och 2–3. Det gör honom till klubbens meste målskytt genom tiderna. Det är stort och något för Lasse att vara stolt över.

Det gör honom däremot inte till den bäste spelaren, eller ens anfallaren ÖSK haft. Legendarerna i Olle Sääws generation, 70-talsstjärnor som Pinnen Ramström, Tomas Backus och Sören Andersson spelade bandy på en helt annan nivå än ÖSK gjort sedan dess.

Lasse Buskqvist har varit oerhört produktiv i näst högsta divisionen, och trogen ÖSK sånär som för en kort utflykt till Motala. Väl så.

Tomas Knutson, nu i Västerås, som hade rekordet tidigare, är i mina ögon en vassare skytt. Det har han bevisat på högre nivå. Tomas såg matchen i går, grattade gärna Buskqvist men påpekade också att han nog fortfarande har ett bättre målsnitt.

Bäst i gult i går var Robin Olsson. Den lille mittfältaren var den ende som riktigt kunde mäta sig med Sirius i individuell skicklighet, fart och teknik.

Taktiskt rätt, nödvändigt, att krypa ihop som lag. Men igelkotten måste kunna bitas också om det alls ska bli match på lördag.

Mer läsning

Annons