Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett fritt fall som gör ont att se

Orkanen har stannat av sedan länge. Uppgiven stiltje råder. Glädjen dog. Sveriges bästa kontringslag kontrar inte. Och vinner inte. Det som var en brandgul handbollstromb har blivit något som känns desperat, förlamat, trasigt.
Det tjänar inget till att vara nostalgisk, men när Lif Lindesberg i en uppförsbacke som ingen tycks förstå sig på förlänger kontraktet med kostsamme tränaren Ilija Puljevic – då undrar jag hur det står till.

Annons

Ilija Puljevic tränar ett lag i fritt fall. 22–40 mot Sävehof i Idrottshuset i går var genant. Rakt igenom. Det gjorde ont att se hemmaspelarna förnedras, och det gjorde ont att se att den trogna publiken börjat misströsta och stanna hemma. Det sista är dock begripligt.

Lif spelar ingen rolig handboll. Det händer inget oväntat, ingen törs eller får eller vill. Eller kan?

Jag ifrågasätter inte Ilija Puljevics handbollsvetande. Fråga vilken spelare som helst och du får svaret att Ilija bidragit med mycket ny kunskap. Och att träningarna är hur bra som helst.

Problemet är att man inte får några poäng för bra träningar. När Lif Lindesberg stegar ut till match är det med hariga hjärtan och låsta skallar.

Ingen tränare kan trolla, men om allt är så fantastiskt bra på träning, och så trasigt i match efter match – då är det en ledaruppgift att hitta någon väg ut ur eländet.

Det enda svar jag hört av Puljevic är att ”det är bara att jobba hårdare”. Jag tror inte på det. Jag är säker på att spelarna jobbar så hårt de bara kan, och att det är helt andra mekanismer som gör att de inte klarar att spela så bra de kan när det är match.

Puljevic ändrar inte gärna sin förstasexa. Samma gubbar startar varje match, oavsett vad de presterat i föregående fajt. Vilka signaler det skickar till bänken är inte svårt att begripa.

I går var han tvungen. Tobias Warvne fotskadad, och lagets enda stjärna lämnade ett enormt hål efter sig i anfallet.

I andra halvlek, när allt var över, slängde han in hela reservbänken. Inget blev bättre. In kom ett antal spelare som vet att de inte har tränarens förtroende.

Jag är full av beundran för idrottsmannen Herman Arenvang, och hans betydelse för Lifs etablering i elitserien går knappast att övervärdera. Därför känns det skit att jag ändå känner mig tvingad att undra varför Herman fortsatt får så stort förtroende i Lifs anfallsspel. Han är inte längre är ett hot från mittnio.

Kanterna används nästan inte alls i uppställt spel, vilket gör Lif extremt lättläst. Tobias Warvne eller Binai Aziz ska avsluta, eller möjligen hitta in till Payam Hatami på linjen. Om bara tre av sex spelare anfaller på riktigt så gör man det inte lätt för sig.

I går fick Oskar Erixon vara med ovanligt mycket, gjorde fyra mål från sin kant. Tyvärr tror jag att det mest berodde på att det inte gick att skicka alla bollar till Warvne.

Kontringsvågorna, springet, var det brandgula adelsmärket när laget tog elitserien med storm. Det finns inte längre, och jag är inte ensam om att undra varför. Claes Hellgren, tv-experten, har konstaterat just detta, gång på gång.

Det är givetvis rätt och riktigt att förbättra det man är sämre på, men varför samtidigt döda det man gör bra?

När Ilija Puljevic togs till Lindesberg var det uttalat att klubben valde att satsa pengarna på en tränare som kan utveckla talanger. Av det har inte blivit något alls. Om det är råmaterialet som saknas eller tränarens modell som fallerar vet jag inte.

Jag har sett Lif Lindesberg få stryk av Sävehof rätt många gånger. Men aldrig på det sätt som i går. Det var en avgrund som öppnade sig, och fallet kan bli hårt.

Allt talar för att det blir spel i kvalserien för nytt kontrakt. Under normala omständigheter ska Lif klara det. Men omständigheterna känns långt i från normala.

Mer läsning

Annons