Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett nytt ÖSK - ändå bryr sig inte örebroarna

En timme in i matchen tittade jag mig runt på läktaren. Det var avslaget, många tittade mer i sina mobiler än på matchen. Och fler än en åskådare – gäspade.
Vi ser ett nästan nytt ÖSK. Men alldeles för få bryr sig just nu. Det borde bekymra ÖSK mer än en förlust mot Elfsborg.

Annons

Innan säsongen tippade jag SM-guld till Elfsborg. Finns ingen anledning att ändra det. Laget har inlett stabilt trots stora skadeproblem i backlinjen. 2–0 mot ÖSK kunde varit större siffror. Erfarenhet och ungdomlig spetskvalité i en skön blandning. Med nye tränaren Jörgen Lennartsson har man nu också lärt sig spela mer cynisk bortafotboll.

Var ÖSK stod inför året var ett frågetecken. Fem omgångar in i serien är det minst lika stort. Tre oavgjorda och två förluster placerar laget sist i allsvenskan. Senast var den 18:e omgången 2007, något som då ledde till att Patrick Walker fick lämna över till Urban Hammar.

Så drastiskt betecknar jag inte läget nu. Med tanke på det öppningsschema ÖSK haft var tre poäng i förväg inte alls otroligt. Men den skrala poängskörden har försatt laget i ett utsatt läge när de på papperet enklare lagen väntar.

Viktigast är att behålla kylan. Den goda lagsammanhållningen som dominerade bilden under försäsongen kommer att sättas på prov. Redan finns tecken på sprickor i bygget. Stjärnan Valdets Rama är i oförklarlig formsvacka, direkt usel mot Elfsborg. Hans enkla bolltapp var också upphovet till kontringen som gav 0–2. Kort efteråt byttes Rama ut. På väg till bänken passerade han tätt förbi Sixten Boström utan att ens titta på honom. Vad sänder det för signaler?

ÖSK-tränaren har å sin sida en hel del annat att tänka på. För första gången under Boströms drygt fyra år i Örebro ser jag nu en tränare som öppet anpassar sitt spel efter material och motstånd. Tidigare har ÖSK-tränaren principfast hållit sig vid att hans lag ska vara spelförande både på hemma- och bortaplan. Det har resulterat i ett par kraftiga bakslag men ändå varit en övertygelse värd respekt i klubbens strävan att visa upp och utveckla en attraktiv fotboll.

Men premiärsmällen mot Åtvidaberg fick en helt ny effekt. Försvarsarbetet har prioriterats. Två defensiva balansspelare framför backlinjen har gjort tänkta spelfördelaren Armend Alimi vilsen. Han har också redan hunnit syna bänken och rollen som vänsterytter.

Likt biskop Hans Brask – han med sin brasklapp - skulle Boström kunna säga ”därtill har jag varit nödd och tvungen”.

Men allt har ett pris. Operation täta bakåt har gett ett oönskat resultat. Anfallsspelet har tappat sina linjer. Mot Elfsborg var det hämmat och orytmiskt. Och än värre: utan energi och attacklust. ÖSK hade sex avslut, gästerna 20. Ändå spelade boråsarna en kontrollerad defensiv långa stunder.

Sånt smittar också av sig till läktarna. Jag har sällan sett så oengagerad hemmapublik. Och bara 8 000 på plats när tusentals biljetter skänkts bort var ingen bra siffra det heller.

Synd på ett sätt. För i skymundan finns en detalj att vara stolt över. Påståendet att ÖSK är dåligt på att ha lokala profiler i sitt lag är en myt. Fakta är att 13 av 25 spelare i årets ÖSK-trupp har en klubb i Örebro län som ursprung.

Mot Elfsborg startade sex spelare: Boris Lumbana, Patrik Haginge, Samuel Wowoah, Emil Berger, Mohammed Saeid och Marcus Astvald. På bänken fanns Peter Samuelsson, Josef Ibrahim, Kalle Holmberg och Christoffer Wiktorsson.

Jag kan inte hitta någon liknande jämförelse i något annat allsvenskt lag.

Att man inte uppfattar alla dessa tio namn som stora profiler ännu må vara en sak. Men kalla dem åtminstone lokala.

För övrigt anser jag fortfarande att repriser över tveksamma situationer inte ska visas på arenorna storbildsskärmar.

Mer läsning

Annons