Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett oskrivet ÖSK-läger

NA-sporten säger merhaba ve hoş geldiniz!
Alltså hej och välkomna på turkiska.
Bland jordbruk, malmbrytning och småbåtshamnar i Antalya på den turkiska solkusten ska ÖSK tillbringa de närmaste tio dagarna.
Blodiga sängar och kackerlacksinvasion är redan glömt.
Nu väntar ett oskrivet läger.

Annons

Den första träningen hålls i dag, söndag, på förmiddagen. Den andra efter lunch.  

NA har skickat de två korthårigaste reportrarna för att leverera nyheter till NA-tv, papper och webb.

Antalya 2012 blir mitt tredje

Häng med på resan, ÖSK:s väg tillbaka till toppen i allsvenskan. träningsläger med ÖSK på fyra år. 2009 åkte jag på mitt första ÖSK-läger, till klassiska partyträsket Aiya Napa. En stad som i slutet av vintern mer påminde om en otäckt övergiven håla från en Stephen King-rysare. Hade Langoljärerna dragit fram i stan? Gick du på paradgatan och såg någon titta ut genom ett fönster smällde rullgardinen ner i ansiktet på dig.

De starkaste minnena från Cypern var Bates-hotellet som arrangören satte mig och NA-kollegan Herman Nikolic på. Madrassen till min säng var blodig och jag vågade inte ens tänka tanken om vad som hade hänt där. Det räckte att titta på golvet för att börja spåra i väg i tankarna.

Där hade kackerlackorna kanerval. Lika många som människorna utanför var få. Jag lackade ur och klippte till en kackerlacka en stekpanna från kokvrån. Gick sedan med bestämda steg till receptionen för att klaga på vampyrkrypen och skräckfilmssängen. När jag och receptionisten kom tillbaka var den smashade kackerlackan borta.

– De andra kackerlackorna hämtade nog honom. De bar i väg honom på begravning, sa receptionisten, sprayade lite hårspray in i rummet och glodde på mig med en min som ”Ser jag ut att bry mig ett smack gosse?”

Jag och Herman sköt undan sängarna från väggen för att inte få hämnden nedsprungen i ansiktet när vi försökte sova på natten.

Ett klassiskt läger, med så få öppna restauranger att vi konstant hamnade på McDonalds som låg ett övergångsställe bort.

Super size me-upplägget gick så långt att vi till slut kände domningar i högersidan av överkroppen.

Upper body injury för att prata hockeytermer.

2010 landade ÖSK:s plan på spanska solkusten och Nerja, som då låg under vatten.

Nyhetssändningarna på tv berättade om den värsta regnperioden på många år. Efter tre dagar var min resväska för en dryg vecka tom. Kläderna hängde som blöta tappeter i badrummet.

Jag minns Almebäcks tackling in i stenmuren. Att Aftonbladet ringde och ville köpa bilderna till Hermans kommande Youtube-klassiker.

Jag minns också när ÖSK skulle spela träningsmatch mot ett inhemskt lag, som kom jätteförsent i olika träningsoverallsjackor. Ett skumt lokalt ihopplock på en plan det alla gånger hade gått att anordna vattenskidstävlingar på.

Kim Olsens min då glömmer jag inte. Jag vågade inte ens fråga vad han kände.

Två utflykter gick åt skogen för mig och Herman den veckan. En bilfärd mot Gibraltar en tidig morgon slutade på McDonalds. Inga apor, men en klippa i bakgrunden av Big Mac. Jag hade glömt mitt pass och det var bara att vända inne på gränskontrollen. Vi hann med ytterligare en avstickare upp i bergen till Granada och Alhambra. Men det mytomspunna palatset stängde just när vi kravlat oss fram till entrén. Det blev en klassisk vi var där-fotografering utanför portarna och sedan fokus på rätt saker igen.

Det väsentliga, som jag nu återgår till.

ÖSK.

Mer läsning

Annons