Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett riktigt proffs tar alltid eget ansvar

Så här sa Örebro Hockeys Scott Matzka till NA när han precis hade fått sparken från klubben: ”Jag har haft en dålig säsong och inte infriat de förväntningar som jag och klubben haft. Jag är besviken att jag inte gjort det bättre här. Jag har jobbat hårt för att det ska vända.”
Det är klarspråk, det är rakryggat, det är att ta ansvar.

Annons

Vad han än tycker och tänker innerst inne så faller han inte in i något sentimentalt larv om orättvisa.

När jag läste Matzkas citat drog jag mig till minnes en gammal Mats Olsson-krönika. För ett par år sedan skrev han om Ann Heberlein och hennes bok ”Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar.” En bok om oss svenskar och vårt samhälle där alla flyr sitt ansvar och sedan skyller på någon annan.

Ofta har jag hört svenska tränare sitta och mumla om dagens generationer fotbollspelare och deras brist på tålamod och ödmjukhet. Ofta projicerat genom en bindgalen förälder som eldar upp spelaren som genast börjar skylla motgångar på media eller den oduglige tränaren eller klubben eller dess fans eller...ja vad som helst egentligen.

Så fort det börjar gå emot ska de här spelarna byta klubb, helst ska dom bli utlandsproffs istället eftersom dom är så fantastiskt duktiga fast dom inte ens färgar på bänken.

Det är bara omgivningen som är så dum att den inte insett det geni som dansar framför deras fötter. Det är så oerhört tröttsamt att höra deras klagosång.

Jag skulle önska att dessa idrottare tog ansvar för sin egen prestation på ett mycket bättre sätt. En smula självkritiskt reflekterande över vad man skulle kunna göra bättre för att bli bättre och i slutändan få spela ordinarie i representationslaget, och kanske, med en hel del flyt, bli utlandsproffs i en halvhygglig liga. Om vi nu pratar fotboll.

Väldigt få hamnar i Premier League you know.

De flesta som söker nytt grönt gräs på grund av otålighet och dålig självinsikt kommer snabbt inse att det där gröna gräset är en illusion. Gör man inte grundjobbet når man aldrig fram. Så enkelt är det. Genvägar blir oftast leriga, steniga, osympatiska senvägar.

Det finns även en annan dimension i detta och det är att allt gnäll och alla slå ifrån sig reflexer knappast gynnar dig som idrottare. Gnällrövar vill ingen ha, det ger således inga pluspoäng att gå omkring och sura och sparka i backen. Inte ens när situationen verkligen är sådan att man borde vara missnöjd och har en tränare som kanske inte är go i huvudet hjälper det att sura och skapa negativa rubriker.

Vill man vara professionell så kör man full fart på varje träning, tar ansvar för sin egen kropp och sin egen prestation. Gör man det kan ingen någonsin ta det ifrån dig. Spegelbilden säger dig då att du har gjort allt du kan. Bra jobb.

I det läget kan jag lova att det alltid finns någon annan någon annanstans som är beredd att ge dig belöning för din professionella inställning.

Scott Matzkas befriande meningar borde klistras upp på väggar och kylskåp i varenda bostad som en påminnelse om vikten att ta ansvar för sina egna prestationer.

Mer läsning

Annons