Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Festfixaren smet med svansen mellan benen

Jag vet inte om det är specifikt svenskt, men jag tror det. Örebro Hockey hade hittat ett vinnarspår, tagit med sig varenda möjlig poäng i sex matcher.
Sånt borde föranleda glada tillrop och ryggdunkningar, men tränaren Peter Andersson och laget har i lika hög grad fått försvara sig.

Annons

Jantelagen har en paragraf som säger att ”för varje vinst kommer du närmare en förlust”. Och det är klart – tänker man så blir det sannolikt sant.

Jag tvivlar på att en NHL-coach som vinner sex raka får frågor om när det är dags att förlora. Ett annat talesätt, svenskt, säger att inga träd får växa till himlen. Vem har bestämt det?

Varför måla fan på väggen när solen skiner? Ta itu med problemen när de dyker upp, inte förr.

However, folk kan sluta oroa sig över vinnarstreaken nu.

0–2 mot ärkerivalen Västerås i går, och inte ens den mest enögda av närkingar kan påstå att det var orättvist.

3 326 fick se en ickekamp.

Tänk så här: Du bjuder in till en stort partaj, förväntningarna är på topp, men när folk kommit och festen ska börja låser du in dig på muggen och vägrar komma ut.

Så kändes det.

Örebro Hockey var inte där. Inte det lag som slitit sig till 18 poäng, som kämpat och briljerat i lagom doser. Det laget var ersatt av en samling tjuriga småpojkar i röda tröjor, som hellre gnällde på domaren än tog en smäll för laget.

Tränaren Peter Andersson var befriande ärlig. Sa att han önskat att laget åtminstone fallit med flaggan i topp när nu folket äntligen fyllde bunkern. Det gjorde inte laget. Det smet med svansen mellan benen.

Förstagångsbesökarna måste ha undrat hur det laget kunnat gå rent i sex allsvenska omgångar.

Västerås, som bara vunnit hälften av sina matcher, var större, tyngre, starkare, rappare, klokare – bättre i allt.

Varför? Kanske var två känslomässigt jobbiga derbyn i rad ett för många. Kanske tog bensinen slut. Soppatorsk i ben och huvuden. Det bör ha varit en mental sak, Örebro har inte haft ett särskilt tätt program och heller inte matchat laget kort, utan varvat runt på fyra kedjor i varje match.

Peter Andersson såg en tendens i fjol upprepa sig. ”Vi föll igenom när det var mycket folk på läktaren några gånger då också. Vi kanske inte ska släppa in fler än 1 400 i hallen.” Ironi.

Att glida in i en proppfull hall borde snarare boosta viljan att visa upp sig. Örebroarna gömde sig och tjurade, och i slutperioden hördes bara den tillresta klacken – lika överlägsen som laget på isen.

Målvakten Michal Zajkowski var strålande. Han räddade hemmalaget undan en större förlust. Rödvitt hade målchanser, men inte många, och framför Vik-målvakten Johan Gustafsson var det stängt och låst. Ingen knackade på, tassade försiktigt i hörnen i stället.

Det är en sak att försöka och misslyckas. Rätt många spelare åkte hem i går med vetskapen att de inte riktigt försökt. Jag hoppas att det gör tillräckligt ont för att tända lågan igen.

Bofors högg en poäng i Växjö, och räddade kvar serieledningen i Örebro. Undrar om karlskogingarna gläds åt den detaljen.

Mer läsning

Annons