Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: I kväll håller jag på England

Annons
Stellan Noren, anglofil och nyhetschef på NA.

När England leder mot Frankrike och backar ända in i eget straffområde för att försvara sig, drabbas jag av handsvettningar och hjärtklappning.

Men när Ukrainas nationalhjälte Shevchenko sänker Sverige har jag svårt att bli riktigt besviken.

Hur kunde det egentligen bli så här?

Det verkar vara en förbannelse: England måste tydligen lottas att möta Sverige när det vankas fotbollsmästerskap. EM 1992, VM 2002, VM 2006 och EM 2012. Det kan förstås uppfattas som underhållande för Tipsextralandet Sverige, men för somliga av oss innebär det stark ångest. Favoritlag ställs mot förväntad patriotism på ett sätt som kan skapa sprickor omöjliga att reparera.

Inför mötet 2002 var jag inte välkommen in på släktens TV-kväll om jag inte tog av mig min engelska matchtröja i hallen. Situationen var inte behaglig för någon av oss.

Vänner och bekanta blir ofta förvånade, och inte så sällan irriterade, när jag svarar England på frågan om vilket lag jag håller på när nationerna möts. Jag klandrar dem inte, för logiken är på deras sida, men kan inte hjälpa min läggning. Jag önskar självklart det svenska landslaget framgång – hemskt gärna ett silver i mästerskapet.

Men för varje turnering som England misslyckas utifrån de enorma förväntningarna och hånas av omvärlden – inte minst här i Sverige – växer min längtan efter ett stort, guldprytt, engelskt finger till belackarna sig allt starkare. I det läget får faktiskt inte ens de blågula stå i vägen.

Varifrån kommer denna svårbotade anglofili och varför har just jag drabbats? Det kan näppeligen vara de fuktiga heltäckningsmattorna i engelska badrum eller den smaklösa men fullfriterade maten som fått mig på fall.

Mona Mårtensson är pensionerad forskare i antropologi med förkärlek för frankofili i synnerhet, men alla filier i allmänhet:

– Språket är en viktig orsak till varför vi svenskar känner starkare för vissa länder än andra. Historiskt kan man säga att det är eliten som har sökt sig till Frankrike. Det franska språket har av bildade människor under århundraden setts som en större utmaning än det engelska.

Okej, min grundläggande fäbless för de brittiska öarna har alltså sin förklaring i klass. Det kan jag både köpa och anamma.

Den fotbollsmässiga förälskelsen är nog enklare att förklara – här handlar det förstås om identifikation.

När de stora ligorna i Europa ska viktas är det enklare att se sig själv i Norwich eller West Bromwich tröja, än i Barcelonas, Milans eller Bayern Münchens. Avståndet upp till en Grant Holt eller en Craig Dawson känns betydligt beskedligare än till en Lionel Messi eller Christiano Ronaldo. Eller Zlatan Ibrahimovic, för den delen.

Det är självklart lättare att förälska sig i någon man har en rimlig chans på, än i något ouppnåeligt väsen.

Hur det slutar ikväll? Oavgjort, förstås. För husfridens skull.

Tre skäl att hålla på England i kväll

1. Roy Hodgson. England har en (f d) Örebroprofil längst fram i ledet.

2. När vi skickar våra ungdomar på språkresor och au pair-uppdrag i sommar är det för säkerhets skull bra om det inte var svenskarna som släckte engelsmännens EM-drömmar.

3. Vinner inte England finns risken att både Ukraina och Frankrike tar kvartsfinalplatserna till slut. Det kan väl aldrig vara bättre?

Mer läsning

Annons