Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gubben i sandlådan – en flygande veteran

Mest imponerade en gubbe. Mattias Sunneborn fyller snart 42 år. Han flög sju meter och trettionio centimeter. Det är helt galet. Tveksamt om jag själv kommer över tre meter utan att ha sönder nåt i kroppen.

Annons

Längdhopp. Det är ju jävligt manligt. Springa sådär jättefort i 25 meter och hoppa ner i en sandlåda. I kortbyxor av polyester med minitrosa och ring i örat. Skittufft.

Den inte alls bittre Tony Rickardsson i Robert Gustavssons tolkning är kanske det roligaste som gjorts ifråga om parodi på idrottsmänniskor.

Det var tresteg och Christian Olsson som gjordes narr av, men längdhopp är kanske inte heller lika manligt som speedway, om man med manlig menar farlig och tuff.

Men långt hoppar de. Orimligt långt.

Satt så nära lådan i Tybblelundshallen att jag fortfarande har sand i håret. SM-finalen för män avgjordes, och det skvätte som i kurvorna på motorstadion i Sannahed.

Nästan åtta meter hoppade de. Det är två mindre bilars längd. Det är inte hopp, det är korta flygningar. Sjukt, men man inser inte hur sjukt innan man sett dem hoppa live. Televisionen har en tendens att döda perspektiv.

Michel Tornéus hoppade i en egen klass. 7,85 räckte för att vinna med rejäl marginal. Med bättre plankträffar hade han nått över åtta meter.

Hemmahoppet Andreas Otterling fick inte till det alls. Räddade sig till sista omgången i finalen under press, och räddade en bronsmedalj i sjätte och sista hoppet med 7.36 – en halv meter kortare än örebroaren är kapabel. Tre övertramp, ett par av dem riktigt långa hopp. Det kunde ha slutat mycket roligare.

Mattias Sunneborn struttade omkring som han alltid gjort, lika het och fokuserad som någonsin i OS eller VM. Jag frågade om hans drivkrafter, och om jag fattade rätt så håller han på med att bevisa en tes om träning efter 40 fyllda år. Att det faktiskt går att hålla hög klass, om man bara tränar, äter och sover rätt.

– Mängden träning måste skalas ned till ett minimum, men hålla högsta kvalitet, sa gotlänningen, som en gång hoppat 8.21.

Höjdduellen mellan Ebba Jungmark och Emma Green-Tregaro var mästerskapens sportsliga höjdare. Ebba slog tre år äldre Emma, som kommer att få slåss för att vara bäst i Sverige. Båda hoppade 1.95, men Jungmark var felfri på vägen dit. Emma och Ebba bör kunna sporra varandra till ännu högre höjder de närmaste åren.

Moa Hjelmer, 21-åring som jag förstått ses som svensk löpnings räddning, gjorde ingen besviken. Moa mosade mästerskapsrekordet på 400 meter, 53.02, och äter sig allt närmare Ann-Louise Skoglunds 26 år gamla svenska rekord. Det är något alldeles extra att se Moa Hjelmer springa, hon har det där självklara flytet som får allt att se lätt ut. Befriat från all ansträngning.

Elin Östlund var den där stora och sköna lokala överraskningen. KFUM-sprintern fanns knappt med i förhandssnacket alls, men skrällde i lördags med en bronsmedalj på 60 meter. Den följde hon upp i går med silver på 200 meter. Låt vara att omöjliga Moa Hjelmer hoppade över den distansen, ändå ett SM som säkert ger Elin blodad tand i hennes fortsatta satsning mot internationellt gångbara tider.

Gillar Elins självlysande jävlar anamma-attityd. En sån där som det liksom sprakar om.

Örebros nya friidrottshall, Tybblelundshallen, visade sig mer än duglig för arrangemang av det här slaget. Bara positiva ord från de aktiva jag pratade med, och med nestorer som Bo-Gunnar Bogges och Börje Nordin i ledningen för en väldig stab av funktionärer så inbillar jag mig att SM-tävlingarna kvitterar ut högsta betyg.

Synd bara att ett antal stjärnor saknades, men det kan knappast arrangören lastas för.

Mer läsning

Annons