Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Halleluja-stämning i nya arenan

Döden är av allt att döma slutgiltig. Få kommer tillbaka, och de som ändå gjort det pratar inte sällan om ett bländvitt sken. Vet inte vad ett gäng brandgula handbollspojkar från Lindesberg sett i slutet av tunneln den senaste tiden, men de tycks åtminstone ha beslutat sig för att försöka vända om.

Annons

De två senaste matcherna har Lif Lindesberg vunnit två gånger. Lika ofta som på 24 matcher tidigare under säsongen. Nu är jag på inget vis säker på att det kommer att gå vägen ändå, men jag känner på mig att spelarna haft en nära döden-upplevelse.

När du dunkat i bottnen och lyckats resa dig finns bara en väg. Då gäller ingen press längre, inga förväntningar håller dig tillbaka. Då finns ingen tanke, bara en massa adrenalin som kräver aktion.

40-30 mot H43 i Lindesberg i går. En ny och fin arena över vilken det vilat en stämning av begravningskapell vid mina tidigare besök i vinter. Vid niotiden i går kväll kunde man få för sig att Jesus själv återuppstått och gjort visit. Har sällan sett så många glada, lättade, lyckliga ansikten komma ur ett omklädningsrum. Sällan sett så många ryggdunkar delas ut. Det var… jag vet inte, halleluja liksom.

Jag tror faktiskt att hela Lindesberg mår lite bättre i dag. Stoltheten är tillbaka, den brandgula patienten har vaknat ur koman.

Det finns egentligen bara en fråga. Är det för sent? Jag vet inte. Teoretiskt är det fortfarande fullt möjligt att rädda en kvalplats. Fyra poäng upp till H43 nu, sex matcher kvar att spela. Fyra poäng till kan räcka. Lif har kvar att möta Ystad, Aranäs och Kristianstad borta, Malmö, Drott och Lugi hemma. Märkligare saker har skett.

Det lag jag såg för någon månad sedan hade inget i elitserien att göra. Det lag jag såg göra 40 mål på H43 i går ska inte behöva åka ur elitserien. Det som varit ett korthus, som rasat vid minsta motgång, har plötsligt funnit stadga. Paniken inför tanken att förlora igen tycks ha blåst bort, och det blir kanske så när man redan dödförklarats av hela världen, och några till. Då finns liksom inget kvar att förlora.

Pratade med tränaren Herman Arenvang efteråt. Han sa att laget flyttat fokus från tabell och resultat till prestation. Till att var och en ska koncentrera sig på att göra det bästa av varje situation. Med det tankesättet behöver man inte falla så djupt i dalarna. Efter två dåliga anfall gör man ett bra. Teflonminne, brukar det kallas. Jag är bara förvånad om Lif börjat prata om det först nu.

Sossarna påstod att alla ska med vid näst senaste valet, om jag minns rätt. Det gick väl sådär. Men det funkade för de brandgula i går. Alla var med på tåget, ingen lämnade allt ansvar till någon annan, ingen gömde sig, ingen kände sig tvungen att försöka göra mer än möjligt. Det lyfte Tobias Warvne ur en förlamning som jag tror berott på att han känt att allt hänger på honom.

Om Lif Lindesberg under den närmaste månaden kan vårda tanken, känslan att allt är möjligt om alla gör sitt, då kan det faktiskt gå. Att återuppstå från de dödförklarade.

Mer läsning

Annons