Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Halvfärdig seger i halvfärdig arena

När jag var liten var den jättestor. Sedan krympte den, eller så växte jag. Ett av mina första minnen från den gamla ishallen var att Pär Norberg, en snubbe från mina kvarter, blev utvisad i en pojkmatch och blev så ledsen för det att han började grina i utvisningsbåset. Har ingen aning om varför jag kommer ihåg det. Jag tror att jag tyckte lite synd om honom.

Annons

På söndagar fick man åka inne i hallen, utan klubbor, under nån timme. Jag tyckte isytan var enorm, sargen tre meter hög.

Några år senare mer eller mindre bodde jag på Vinterstadion vinterhalvåret. Ett ständigt tränande, med irriterande avbrott för skolarbete.

Alla mina minnen från den gamla bunkern bär med sig en särskild doft. Snällt uttryckt. Stank skulle de flesta säga. Generationers mödosamt intorkade svett. Mögel som frodats under årtionden. Och isoleringstejp. Isoleringstejp luktar rätt gott, tjäraktigt. Isoleringstejp luktar hockey.

Inget i övrigt att sakna. Bara att allt det nya ska bli färdigt och bra.

Örebro Hockey invigde den nya, halvfärdiga arenan med en arbetsseger. Inte utan finess, men den ryske speakern bör få sparken. Det sista var ett skämt. Nån måste se till att få in en fungerande ljudanläggning i arenan. Det blir pinsamt med en supermodern jumbotron när det är omöjligt att höra vad som sägs. Speakern kunde lika gärna ha varit ryss, det hade gjort marginell skillnad. Åtminstone på kortsidan där jag satt.

Jag tippade morskt 5–1 i tidningen inför hemmapremiären. Efter två perioder var jag rätt säker på att det var ett strålande tips. Kände mig som en sån där expert. 4–1, och sedan bevakning fram till 5–1 i tom bur mot slutet.

Så blev det nu inte. Örebro bytte bort sig till 4–2, och fick sedan avsluta med andan i halsen, spel tre utespelare mot sex. Utan att det blev direkt farligt.

Det känns inte alls som att Örebro Hockey nått sin fulla potential de första fem omgångarna. Ärligt talat ser det rätt segt och tungt ut i rätt många ben just nu, och den där sprudlande offensiven finns därför inte. I går avgjorde tyngd och effektivitet. ett tryggt försvarsspel och en målvakt som känns oerhört lugn och stabil. Nicklas Dahlberg känns som en given förstekeeper i nuläget.

Några läckra nummer kryddade kvällen. Conny Strömbergs tokexakta öppning för Johan Wiklander till 2–0 var fulländad. Joel Johanssons sätt att trycka upp 3–0 i krysset första gången han rörde pucken i matchen imponerade.

Emil Kåberg då? Han har en bit till formen efter sin knäskada, men gjorde nytta före 4–1-målet. Delade dessutom ut ett par rejäla pärlor som i viss mån väckte ett slumrande hemmalag i andra perioden.

Nu ska ett derby i Nobelhallen avsluta en vecka med fyra matcher. Det kommer att koka, det kommer att smälla, och Emil Kåberg kommer att älska varenda minut av fredagkvällen. Men Örebro måste upp i intensitet några snäpp för att kunna vinna, det är jag rätt säker på.

För övrigt hörde jag att Micke Fahlander ledde hemmaklacken i går. Minst lika mycket hjärta som pengar. Respekt.

Mer läsning

Annons