Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag vill inte ha något ogjort"

I kväll spelar Lif Lindesberg sin sista seriematch i Idrottshuset.
Men mannen som för fem år sedan tog elitserien till Örebro är inte på plats.
Det har han inte varit på ett och ett halvt år.
Börje Larsson, Lindesbergs egen ”Mr Handboll”, gick in i väggen efter 30 års intensivt arbete.
I dag talar han för första gången ut om den tuffa vägen tillbaka.

Annons

30 års arbete, i princip sju dagar i veckan. För Lif Lindesbergs sportchef Börje Larsson fanns det inte mycket till fritid. Handbollen var i hans huvud de flesta av dygnets vakna timmar. Ibland mer än så.

Men plötsligt sa kroppen ifrån, den orkade inte längre. Börje minns exakt när det hände.

– Jag var på väg upp till 4:e våningen på Behrn arena där jag skulle hålla ett föredrag för några av våra sponsorer. Det var inför en hemmamatch mot Redbergslid i början av december för ett och ett halvt år sedan. I hissen på vägen upp tittade jag mig i spegeln och kände inte igen mig själv. Jag såg ut som en 95-årig gubbe, berättar Larsson.

Han lyckades ändå genomföra föredraget och begav sig sedan ner till Idrottshuset för att följa Lif Lindesberg från sin vanliga plats på läktaren. Men i pausen orkade han inte att prata med någon. I stället gömde han sig i köket.

– Efter matchen satte jag mig i bilen och åkte hem fast jag förmodligen inte borde ha gjort det. Sedan sov jag i tre dygn.

Till slut orkade Börje ta sig i väg till en läkare. Diagnosen – utmattningsdepression.

– Tidigare hade jag haft problem med huvudvärk och ont i magen, men när armar och ben försvann och jag fick problem med att lägga ihop två plus två, då var det inte roligt, berättar Larsson.

Börje ser inte någon specifik händelse som utlösande faktor. I stället var det den berömda droppen som helt enkelt fick bägaren att svämma över.

– Jag har tagit för stort ansvar och varit med på för många ställen. Det är ingen annans fel än mitt eget. Det var så jag ville ha det och ibland var det nästan så att jag skapade stress för att jag själv tyckte att jag fungerade bäst då.

Börje Larsson har varit den starkt brinnande eldsjälen i Lindeskolans IF. Hans namn blev synonymt med klubben. När ungdomsledarna hade slut på tejp ringde de Börje, när vi journalister ville snacka spelarvärvningar och ekonomi ringde vi Börje och när övriga handbolls-Sverige och sponsorer ville ha kontakt med någon i föreningen ringde de Börje.

– Jag ville ha det så och jag tycker fortfarande att jag hade stans bästa jobb. Resan vi gjorde hela vägen till elitserien var fantastisk och den vill jag inte ha ogjord, bortsett från den där sista droppen, säger han.

När han själv tittar tillbaka på allting som han åstadkommit är han stolt. Det föreningskoncept han byggt upp i Lif Lindesberg är omtalat och lyckat.

Fortfarande går visionären Larsson i gång på alla cylindrar när handbollen kommer på tal. Han berättar om den tioårsplan som man tog fram på 80-talet och som så när slutade i elitserien redan 1996. Han berättar också om hur han försökte att fördela ansvaret lite mer när nästa satsning gjordes. Den som så småningom slutade i högsta serien 2005.

– Både jag och föreningen försökte verkligen att minska min roll. Men frågorna fortsatte att komma tillbaka till mig ändå. Skillnaden var att jag fick mindre tid på mig för att lösa dem.

Sedan den där dagen i december 2008 har Börje Larsson inte satt sin fot i Idrottshuset. Just nu lider han med spelarna som har det tungt i elitserien och han vill inget hellre än att vara på plats och hjälpa till.

– Jag skulle vilja vara på plats i omklädningsrummet, ja, jag skulle vilja vara överallt och dela med mig av min erfarenhet. Men just nu tål inte min kropp motgångar, förklarar Börje.

Tiden sedan han blev sjukskriven har till och från varit en plåga.

– Jag har mått jäkligt dåligt och hållit mig undan. Det jag har varit med om önskar jag inte ens min värsta fiende.

Värst är kanske att brottas med känslorna att vilja hjälpa till, men att ändå inte orka.

– Det har tagit mig nästan ett år att acceptera att jag är sjuk. Jag har skämts och hela tiden trott att ”nästa vecka kan jag jobba igen”, säger Börje.

Nu är Larsson på väg ut i arbetslivet igen. Men inte inom sportens värld. Där är risken alldeles för stor att han ska ramla in i samma ekorrhjul igen.

I stället ska han börja jobba 25 procent hos Svenska kyrkan. Förhoppningen är att han någon gång ska komma tillbaka till handbollen. Men någon tidsplan är inte satt.

– Nu ska jag ta en sak i taget. Det får ta den tid det tar att komma tillbaka, säger Börje.

"Mr. Handboll"

Namn: Börje Larsson.

Ålder: 57 år.

Familj: Sambon Monika, barnen Jonas (spelar i Lif Lindesberg) och Malin.

Bor: I Lindesberg.

Mer läsning

Annons