Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemligheten bakom fenomenet Korpen

Jag har fått för mig att nästan alla fotbollskarriärer tar slut i Korpen.
En sista incheckning på jobbet innan kroppen får vila i frid – och förs ner till jorden av en ballong av förväntningar som till slut pyste ut.

Annons

Ju äldre man blir, ju mer naiv blir man. Ju mindre fotboll man spelar, ju bättre tror man sig bli. Desto mer salt kryddar man sina gamla fotbollsanekdoter med. Låt alla världens tenorer skrika ut Champions league-hymnen – här kommer en missförstådd elva med en verklighetsuppfattning hämtad från valfri Kalle Anka-pocket.

Men med en skönt vriden självbild som bygger upp underbart overkliga förväntningar inför varje säsong.

För det är just innan vi går ut på Rosta gärde, i en osynlig spelartunnel, som det är som roligast. Plösar klipps bort, handleder tejpas och hårband förvandlar luggslitna till ungdomens Nesta.

Sedan krossas bubblan. Av bara en larvig signal.

De enda synliga sexpacken står ljumma vid sidlinjen, och ölmagarna studsar mot hakan i något som var försök till en spurt. Korsband som ryker och ett sista verbalt utbrott mot en domare som ovärdigt nog är bättre än en själv.

Min första korpsäsong i fotboll gjorde jag år 2000 med Tidningen Folket i Eskilstuna. Då hade vi Lasse Stenbäck som försvarsgeneral och trodde att vi kunde vinna den sämsta serien i sömnen. Stenbäck var ex-allsvensk i Hammarby och Djurgården och hade ett inramat svartvitt foto på jobbet.

En nickduell med Kevin Keegan. Legendariskt tunga grejer. Men totalt viktlösa meriter i Korpen.

Första året fick man lära sig att inte bry sig om yttre omständigheter.

En match blev avbruten för att motståndarna ritat ett hakkors på bollen, en annan för att domaren blev träffad i ansiktet och såg inget efter att glasögonen gått sönder. I en tredje match var domaren så packad att han till slut fick sätta sig på rumpan vid sidlinjen och titta på. Hade matchen filmats hade han haft tecknade fåglar kvittrandes runt huvudet.

Vår första seger det året tog vi mot ett lag som bara spelade i Speedos-badbrallor och fotbollsskor – och som rökte braj i pausen och sparkade på hörnflaggorna som i den andra halvleken hade blivit till motståndare.

Tolv år senare vankas det nu korppremiär igen, för NA:s lag. Vi gör vår tredje raka säsong, den andra i division 3. Kanske den sista. Jag har ingen aning om hur framtiden ser ut, och det sparpaket som kommer att slå mot tidningen framöver.

Pelle Blohm: sista chansen nu! Vi har bytt ut Jonny Rödlunds Gouan-tröjor.

I år är det marinblå Kappa som gäller. Purfärska från fabriken i Italien. Så du slipper känna rädsla för att dyka upp på nätet i en tröja som inte accepteras på alla håll i Peking.

Välkommen till en sista incheckning!

Mer läsning

Annons