Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Henke har blivit beroende av rampljuset

Annons

Satt på Ejes konditori i Kristenehamn häromdagen. Ett gammalt klassiskt fik med femtiotalsinredning och med en blandning av datoriserade affärsmän och pensionärer i beiga jackor och blommiga blusar som gäster.

Jag satt där med en gammal lagkamrat och skyttekung som jag inte träffat på över femton år.

Det är sånt som jag gör nu för tiden, sitter och fikar med gamla och nya kontakter, på kaféer och kontor runt om i Sverige. Det kallas visst att nätverka. Moderna människor gör visst sånt hela tiden, det finns till och med böcker som talar om hur man bör göra.

En vinter utan fotbollsuppdrag i rutan har inneburit flyttat fokus i prioriteringarna och därmed ett helt annat fokus på vad som är viktigt i vardagen. Det innebär i sin tur att dessa texter färgas av de möten som jag bokar in med mestadels pensionerade idrottsmän.

Därför satt vi där på Ejes konditori, den gamle skyttekungen och jag. Vi pratade om Henrik Larsson och hans märkliga vägval under sina sista år som elitidrottsman.

- Han är livrädd att sluta, sa jag relativt tvärsäkert.

- Han är drogmissbrukare, sa skyttekungen.

Jag menar alltså "¦ han är inte beroende av droger på det sätt som du nu tror att jag menar, fortsatte han. Men han är beroende av kickarna! Uppmärksamhetskickar.

Det är därför han hamnar i alla de här märkliga situationerna med landslaget eller ej, utlandsproffs igen eller ej, fortsätta i Helsingborg IF eller spela innebandy istället.

Han gillar rubrikerna som hans velande skapar och dessa rubriker bär honom vidare i tillvaron, pumpar honom full med energi för att ta sig igenom ytterligare en dag som skulle kunna vara grå vardag på konstgräs i decembermörkret, men som nu innebär en smula fest. Den nya tidens party. Syns jag så finns jag.

Det känns som att det dyker upp överallt nuförtiden, pratet om de "gamla" idrottsmännen och deras kamp för att hålla sig kvar i rampljuset. Var det inte nyligen en artikel i en kvällstidning om fotbollspensionärerna i Serie A som vägrar att ge upp, typ Maldini och hans något yngre kumpaner. Hur många gånger har vi inte läst om Peter "Foppa" Forsberg och hans comeback-planer trots en sargad kropp och en massa miljoner i pensionssäkerhet? Varför?

Tennisprinsarna som den gyllene 80-tals generationen kallades nyligen i en tv-dokumentär spelar nästan alla i veterantouren. Till och med Stefan Edberg verkar ju vara på gång med en comeback.

Varför då? Varför släpper inte åtminstone några av de här spelarna greppet?

Jag tror att skyttekungen delvis har rätt. Elit-idrottarna är missbrukare som inte klarar av att vara utan sitt fix att stå i centrum där ute på arenan och ta emot all kärlek och uppmärksamhet.

Många hävdar att det är kärleken till sporten som driver dessa individer till att fortsätta.

Personligen tror jag att dom är rädda för att möta livet.

Livet och anonymiteten.

Mer läsning

Annons