Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

HIF kom med gamla spöken mot ÖSK:s nya

Peo Ljung, som är en av tränarna i mästarklubben från Helsingborg, sa på väg till Örebro i en buss att ”De vet nog inte riktigt själva var de är...”. Han pratade om ÖSK, om vad han själv förväntade sig av matchen på Behrn arena.

Annons

Jag tror att Ljung hade alldeles rätt i denna förmodan, för i Närke famlar alla efter en uppfattning om de svartvitas plats på fågel-eller-fisk-skalan. Och då menar jag alla – Sixten Boström, spelarna, fansen. Alla.

Peo Ljung visste däremot exakt vart han var på väg, men i en annan mening. Till en plats där det nästan aldrig går bra. Till en arena från vilken hans klubb sällan får med sig något av värde. En poäng, 1–1, i fjol. Annars oftast en påse stryk att packa med hem till Skåne.

3–0 2010 när ÖSK gick på vatten. 2–0 året före. 3–1 2008.

Men klarast minns jag 4–3 i en oerhörd match 2007 när Henke Larsson nickade in 2–0 till HIF efter en kvart och jag var på väg att gå hem när allt vände och fyra raka hemmamål fick Behrnabeu att ramla omkull av lycka.

13–5 i mål och 13–1 i poäng på fem år.

Man kan tro att sånt inte betyder något. En fotbollsplan är en fotbollsplan, oavsett var den kritats upp. Men så enkelt är det sällan. Det finns platser där trollen bor i väggarna, där det luktar förlust när man kliver ur bussen. Varför? Ingen aning. Vissa saker bara är.

Med såna tankar slog jag ned bakdelen på en mycket kall stol. Om HIF kom med gamla spöken så hade ÖSK alldeles nya.

Vi fick se försiktighet född av ett försvarshaveri tio dagar tidigare, då en målvakt och fyra backar slagit rot i plastgräset. Vilket givetvis strider mot naturlagarna, men det gjorde hela den första halvleken mot Åtvidaberg.

Så jag förstår den tvekan som ställde fyra mittfältare på planen, trots 4-3-3-tanken. Armend Alimi är ingen vänsterytter. Det var förstås inte heller vad Sixten Boström ville ha av honom. Alimi och Tobias Grahn var centrala innermittfältare, som till och från flöt ut på vänsterkanten. Jag skulle kalla uppställningen 4-2-3-1 utan vänsterkant.

Det gjorde att ÖSK-anfallen tippade över åt höger, där Marcus Astvald sköt fram och slog fina inlägg. Ett nickade William Atashkadeh i ribban, lagets allra bästa chans i en skapligt lång rad av hyfsade möjligheter.

Astvald fick ge plats för Daniel Bamberg innan timmen var spelad. Fel beslut i mina ögon. Gärna in med Bamberg, men Astvald ägde högerkanten.

Första halvlek var ÖSK:s. Trots självtvivlen, trots att påbudet om säkerhet satt tatuerade i spelarnas pannor. Mästarna HIF trampade luft, fick lite gjort.

Flyttade fram efter paus, satte press på ÖSK:s mittlås och skakade fram tre-fyra stora lägen. Målvakten Tomer Chencinski är en blixt på mållinjen med tvål i handskarna när det skjuts från distans. Han har en märklig stil, men har hållit nollan i 180 minuter. Lika högaktiv som Jonas Sandqvist var inaktiv mot Åtvid.

Tobias Grahn gavs pris som bäste hemmaspelare. Grahn var inblandad i nästan alla de chanser som ÖSK skapade. Hans toppar är höga, men kraven mycket större än så. Efter paus sprang han inte många steg, såg slutkörd ut. Godkänd, men inte mer. Kondition kan man träna bredvid planen, ett byte borde ha varit givet. Hade gärna sett Kalle Holmberg in i stället med friska ben.

Och gåtan Valdet Rama. Potential att vara en allsvensk superstjärna. Utbytt i premiären, bänkad senast. Blekt inhopp i går, farligast i eget straffområde då han sånär spelade fram till ett baklängesmål. Sjukdom och skador spökar, men då bör han inte spela förrän han är redo.

Och det sista jag hörde innan jag lämnade tränarpressisen: ”I Örebro får vi nästan aldrig några poäng, så vi får nog vara glada”. Allsvenskans svar på Alex Ferguson, den ständigt högröde Conny Karlsson, är hundra år och vet hur det brukar vara med tradition och spöken.

Mer läsning

Annons