Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Degerfors finns hjärta - och kultur

Jag var elva år gammal den där söndagen, den 26 oktober 1997.
Stod på Stora Vallas kortsida. Tror att det regnade. Det var i varje fall jävligt mörkt. Och det enda jag egentligen minns av matchen var att tränaren Bosse Nilsson gjorde defensiva byten när laget desperat behövde göra mål.

Annons

Degerfors IF spelade 2–2 mot Öster. Hade behövt seger för att nå en kvalplats. Istället åkte Dif direkt ur allsvenskan, och ingen trodde på allvar att laget från det lilla samhället någonsin skulle komma tillbaka.

Samtidigt kom den ekonomiska verkligheten ikapp Dif.

Fem allsvenska säsonger på 90-talet följdes av fem säsonger i division 2 på 2000-talet där Leif Rosén, samtidigt ordförande i föreningen och platschef hos största sponsorn (Outokumpu, eller, som degerforsarna fortfarande säger, järnverket), genomförde ett ekonomiskt stålbad och städade efter 90-talets fest.

Och plötsligt, den 9 oktober 2011, är Degerfors IF bara fem matcher från en allsvensk återkomst.

Mot alla odds i en fotbollsvärld där pengar allt oftare betyder framgång och vice versa. Dif har en av superettans lägsta spelarbudgetar, och enligt Svenska Fotbollförbundets ekonomiska analys hade Dif 2010 superettans näst lägsta totalkostnad (13,3 miljoner kronor att jämföra med Hammarbys 64,5 miljoner). Men i klubben finns något annat. Kalla det gärna hjärta. Eller hellre: Kultur.

Inga spelare är kvar från den förra allsvenska sejouren. Inga ledare är kvar. Ingen i styrelsen är kvar.

Men, kulturen är, i allra högsta grad, kvar.

Materialarna Bengt Hagström (mannen som förestår Skitiga bullen) och Karsten Kurkkio är kvar. Bertil ”Åsa” Persson hänger alltjämt på kansliet. De knarriga gubbarna på sittplats vräker fortfarande ur sig samma syrliga kommentarer. Och Vulkanerna har hängt i, på hela resan från allsvenskan ned till division 2 och nu kanske tillbaka igen.

Det var också när Degerfors IF gick tillbaka till rötterna, efter år med importtränare som Tony Gustavsson, Janne Stahre och Andreas Pettersson (som tillsammans med Andreas Andersson bakband Mark Selmer under hans korta sejour), som klubben hittade rätt.

De tränarna försökte tvätta bort bruksmentaliteten, göra Degerfors IF till ett lag som alla andra. Patrik Werner, infödd sedan generationer, har istället byggt ett ledarskap lika mycket på den lokala kulturen, glädje och ”påställa” som på taktiskt kunnande.

I år har Dif målvakten Brian Edwards som bjudit på en del tavlor men klivit fram när det behövts (och gjort överlägset flest räddningar av alla målvakter i superettan), en otroligt väl inspelad backlinje (tre fjärdedelar har spelat 78 av de senaste 81 seriematcherna tillsammans), ett av superettans tyngsta defensiva mittfält i Tobias Solberg och Niklas Klingberg och offensivt finns det hur mycket som helst att välja mellan med superettans skyttekung Peter Samuelsson allra längst fram.

Även han en urdegerforsare, för övrigt.

Den 30 oktober spelas den avgörande kvalmatchen till allsvenskan. Inget talar egentligen för att Degerfors en ska nå dit. Än mindre att de kommer vinna det där kvalet.

Just därför kan de fixa det.

Mer läsning

Annons