Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I går vann ÖSK både på och utanför planen

Det allsvenska temat för dagen var missnöjda supportrar. Men det riktade sig mot helt skilda måltavlor.
Jag tog del av båda varianterna inom loppet av några timmar.

Annons

Ett hundratal medlemmar och supportrar hade under ordnade former fått anmäla sig till en utfrågning i Konserthuset av representanter för ÖSK-ledningen. Det bjöds på en välkomnande kaffe och kanelbulle. Lite powerpoint-presentation om framtiden av vd Jan Karlsson. Några ord om strukturen kring fotbollsfrågor från styrelseledamoten Lars Larsen. Föreningsordförande Rose-Marie Frebran pratade om medlemsdemokrati liksom Lars Bolin.

Sedan lämnades ordet fritt.

Frågorna trevade sig fram. Likaså svaren. Jag kan inte påstå att några revolutionerande förslag eller stora bomber briserade. Det hettade knappast till.

Men för en gångs skull tycker jag inte det spelade någon roll. Det missnöje som legat och pyrt så länge hos så många fick ändå en tydlig målbild. Chansen fanns, en linje till ledningen öppnad.

Det viktigaste är för dagen inte vad som sas – utan att dialogen fortsätter att leva in i den nya världen som stavas superettan.

Om jag ska ha någon invändning är det att språkbruket fortfarande ibland är för diffust för en medelmåttigt fotbollsintresserad. ”Affärsrelationer sport” nämndes flera gånger från podiet som en ansvarig för tagna beslut. Varför kunde ingen säga Magnus Sköldmarks namn? Och självklart borde också sportchef Lennart Sjögren medverkat. Han är ändå anställd i en månad till.

En betydligt brutalare form av supportermissnöje manifesterades på Behrn arena efter slutsignalen. Den tillresta Blåvittklacken – som för övrigt var betydligt större än ÖSK:s egen – krävde en förklaring efter ännu en förlust. Lagkapten Tobias Hysén tvingades länge stå vid kortsidan i kylan och ta emot ilskna kommentarer. Även tränare Mikael Stahre fick sina fiskar varma. Frustrationen är förståelig. IFK kallades ”Real Göteborg” innan seristarten och var given guldkandidat.

Men det är inte okej att framföra den på det sättet. Det är ovärdigt en anrik klubb som IFK Göteborg.

Spelare kan kritiseras. Tränare kan sågas. Klubbledningar kan ifrågasättas. Men det får aldrig övergå i form av rena attacker.

I det sammanhanget framstod ÖSK som en dubbel vinnare denna söndag. Både på och utanför planen. Att klubben firade 104 år samma dag var mer än passande.

En annan reflektion: ÖSK åker ur allsvenskan. Men som lag gör man det med fortsatt värdighet. Detta till skillnad från det andra nedflyttningsklara laget Gais som nu spelat 23 raka matcher utan seger. Sämsta sviten någonsin i allsvenskan. Dessutom har flera förluster varit rejäla utskåpningar som inte hedrat klubbmärket.

Segern mot IFK blev bara ännu ett bevis på att ÖSK spelar med hjärtat.

Att bara drygt 2 800 åskådare ville se det var däremot en ovärdig publiksiffra. Det visar att den frostiga relationen till hemmapubliken lär ta längre tid att tina upp än ett antal frusna tår och fingrar.

Allra sist: Forward klart för kvalspel till superettan. En fantastisk prestation av klubben på Väster. Och ett kvitto på unge Axel Kjälls förmåga som tränare.

Oavsett utgång i kvalet tror jag han blir tredje länken i ÖSK:s tränartrio kommande säsong. En utmärkt kanidat i mina ögon.

Mer läsning

Annons