Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I helgen passerade jag gammelgränsen

Det var länge sen vi sågs. Långa och många helger som passerat med vintersporter som fyllt mediautrymmet. Själv har jag suttit fet och go med godispåsen i knät och vevat filmer, dvd-boxar, fotbollsmatcher och dokumentärer i SVT-play hela köldperioden.

Annons

Endast pausat för stelfrusna promenader med den fyrbenta Molly Malone i de snödränkta skogarna bakom villorna i norr. Det har varit en hemsk tid, det har varit en underbar tid.

Vet inte riktigt var den där gränsen går. Gammelgränsen. Då man ser bakåt lika mycket som man ser framåt.

Antar att det måste vara när man upplevt så mycket i sitt liv att det finns tillräckligt många saker och händelser att relatera till.

Som när man ser på den hyllade tv-serien Mad Men där karaktärerna röker perverst mycket hela tiden och man får flashbacks från sin ungdom. Ett vardagsrum som såg ut som en gammal jazzklubb i svartvitt där mamma satt och räknade dagskassor med en hel näve cigg i handen. Å långsamheten i en polisserie som Spanarna på Hill Street där människor faktiskt blir berörda när dom felaktigt skjutit en bov och inte bara morrar och skakar av sig ett taget liv som om inget hänt. Så befriande när man hjärntvättad sitter och blir blasé av alla snabba klipp och avancerad superteknik i serier som CSI eller Brottskod: Försvunnen.

Det var förstås inte bättre förr men jag kom på mig själv att längta tillbaka till just långsamheten när jag satt och såg på en engelsk fotbollsmatch för nån vecka sedan.

Tempot var som vanligt en kollektiv Blixt Gordon-uppvisning i att snabbt förflytta sig mellan två platser, offensiven och defensiven. Problemet var att bollen så sällan var med i spelet.

Den var oftast i luften eller utanför de vita linjerna, förpassad dit av spelare med alldeles för stora benskydd eller deformerade fötter. Allt ska gå Arsenalsnabbt trots att väldigt få klarar av att spela så snabbt som Arsenal gör i sina bästa stunder. Snabbt, vackert och välpaketerat som en homestylad bostadsrätt i ett mäklarblad.

Det är väl så det ska vara, regisserat in i minsta detalj. Spelare som tränat på målgester framför spegeln hemma, spelare som vet exakt var tv-kamerorna står runt planen, spelare som läst in manus för att säga rätt saker OM dom skulle råka bli intervjuade efter matchen. Annars går det alltid att facebooka, twittra eller chatta i efterhand. Direktkommunikation.

Som sagt, snabbare än ljuset, snabbare än Blixt Gordon, snabbare än Arsenal. Pust.

Ibland är det faktiskt skönt att tänka tillbaka på Ralf Edströms volleypärla mot Västtyskland 1974 och den grymt sköna målgesten efteråt som enligt honom själv kreerades genom en magsjuka som stoppade ett vildare firande. Eller Roland Sandbergs kantiga kullebyttafirande efter mål, det var ingen perfekt akrobatik det.

Och den mest klassiska av dem alla som man sällan ser i dagens fotboll. Upphopp med ena benet i luften och sedan slå till med ena näven som i en tennisserve, sedan några steg till och samma procedur igen. Som Gerd Müller... Ja ni hör, jag har passerat gammelgränsen.

Mer läsning

Annons