Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idrottens fanbärare på olika nivåer

Läser en bok som heter ”A Parish Far From Home” som är skriven av Philip O´Connor, en irländare boendes i Stockholm sedan 1999. Philip berättar om sin galna och storslagna idé att forma ett gaeliskt fotbollslag i Stockholm.

Annons

Galna för att den keltiska sporten knappt spelas eller ens är känd i Sverige och det vill han ändra på. Storslagen eftersom idén handlade lika mycket om att fånga in de utspridda och splittrade irländska själarna i huvudstaden och forma en stark och stolt irländsk gemenskap i främmande land. Vilket kändes extra viktigt nu i tider av ekonomisk kollaps där irländarna återigen flyr hemlandet efter att ha rasat ner i fattigdom och arbetslöshet efter ett decennium av lyx och högkonjunktur.

Det är en fascinerande story om att börja från noll och leta sig igenom den svenska byråkratin i jakt på till exempel träningsplaner men även en kreativ ångest över vilka klubbfärger man ska ha, att jobba ihop en ekonomi och överhuvudtaget få ihop folk till ett fullt lag. Det är en tuff resa på idrottens bakgårdar som innehåller så mycket vilja och kärlek till sporten och tävlingens magi som kan forma normalt lugna balanserade individer till kämpande frustande bravehearts. Resor i trånga hyrbussar, boenden på billiga hostels och stopp på Burger Kings på väg mot turneringar med själsfränder från Malmö, Göteborg, Köpenhamn och Oslo. Gaelic games på allvar men långt ifrån All-Ireland på Croke Park i Dublin. Dessa individer har glöden kvar för sin sport, de älskar att tävla och ger aldrig avkall på viljan att vinna.

Själv lämnade jag de egenskaperna bakom mig när jag vandrade ut från Ruddalen i Göteborg hösten 2000 efter min sista match på elitnivå. Jag vände aldrig ens på huvudet för att ta farväl. Häromdagen var jag på hundpromenad vid Rosta Gärde, gick längs med grusvägen invid blöta långhåriga och öde fotbollsplaner. Skämdes inför mig själv. En gång i tiden hade jag gjort vad som helst för att få stå där och skjuta vristskott i nättaket. Nu bara dött inom mig, jag vände bort blicken. Jag var redan färdig där på hösten 2000.

Tänker på Zlatan som säger att han inte tycker fotboll är lika kul längre. Kanske är han på väg att bli färdig. Att vara ”färdig” är ett nyckelord har jag förstått. Nyckeln till slutet. Har pratat med flera gamla spelare som alla nämner ordet färdig. Ålderna har liten betydelse. Det mentala betyder allt. Twittrade med Henrik Rydström om ämnet. Han är 35 år, brinner starkt fortfarande. Precis som Philip O’Connor. Idrottens fanbärare på olika nivåer.

Mer läsning

Annons