Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ilija, det är dags att släppa kopplet nu

Fjärde raka förlusten och förnedrat hemma av Redbergslids junislag, med åtta spelare födda 1989 eller senare. Då fick NA:s handbollsnestor Anders Sjöberg nog och messade med 20 minuter kvar av matchen: "Nu åker vi hem".

Annons

Jag vet inte vad Sjöberg har för bil, men tydligen var det ingen buss.

För då hade han gjort alla i Idrottshuset en tjänst om han tagit hemmalaget med sig.

Det spelade ingen roll att Lif spelade Traveling Wilburys ”Handle med with care” i pausen.

Den andra halvleken blev pinsamt usel och stundtals visslade delar av den trogna publiken ut sitt lag. Vill man vara hård men realistisk konstaterar man det alla såg.

RIK mötte ett lag med bara en utespelare och ingen målvakt. Redan efter 25 minuter hade Richard Larsson blivit Sebastién Ehnevid som blivit Richard Larsson igen. Lif fortsätter helt att sakna matchvinnare på den absolut viktigaste positionen i handboll. Darrar det bakåt gör det liksom det framåt också. Inte minst med tanke på att ingen av målvakterna har ett vapen i utkasten och kan sätta igång snabba kontringar.

Viktiga kuggar som Binai Aziz och Payam Hatami var lika frostiga som bilrutorna ute på parkeringen. De håller förstås inte. Om inte fler än Tobias Warvne vågar ta lägena kommer Lif bli ett sorgebarn den här säsongen.

Med bredare trupp än förra året, men med sämre spets. Trots att ingen betydande spelare lämnat klubben.

Varför kan bara Ilija Puljevic besvara.

Men Lif-tränaren försvann lika fort från hallen som jag själv hade gjort om jag tillhört Lif den här kvällen.

Återigen kändes Lif-spelarna helt geistlösa och såg tyngda ut. Lättsamheten måste komma tillbaka. Själv saknar jag framför allt friheten till artisterie.

lija, släpp kopplet och börja överraska.

Nu känns allt utom Oskar Erixons flippstraffar och Warvnes glödande skottarm bara stereotypt och lättläst. Det finns få sporter – om ens någon – som svänger så mycket och snabbt från anfall till försvar som handboll. Att vara förutsägbar är ingen bra start. Att vara det på nio meter är en sak. På kanterna en annan.

Men att vara återhållsam i artisteriet är värre.

Jag har sett de flesta hemmamatcherna för Lif i år och kan räkna tillfällena på en hand när jag blivit positivt överraskad för det individuella artisteriet. Senast var nog Sebastién Ehnevids cirkusräddningar mot H43.

Ilija Puljecvic är knappast tränaren som gjort sig känd för att hylla det oväntade. En bakomryggenpass på träningen och Puljevic låser upp omklädningsrumsdörren. Därmed kan träningen vara över för spelaren som försökte.

Jag tror på en stor frihet till spelarna. Precis på samma sätt som jag är övertygad om att en fräck mellan-benen-passning av Binai Aziz in till Payam Hatami eller en japan där Tobias Warvne serverar Jonas Larsson skulle få den brandgula publiken att vakna på samma vis som vid ett viktigt Lif-mål.

Delikatesserna lyfter spelarna lika mycket som när Ola Anto visar rätt inställning och skoningslös kastar sig in i en situation med tänderna före. Nu fanns det ingen sådan mot RIK men ni fattar poängen.

Slutligen. Jag har aldrig riktigt tillhört den främre delen av hyllningskören till Tobias Warvne. Inte mer än att jag hållit med om att han är en jättetalang med grym potential. Men lite hackande i samma spår – utan att ta sista stegen – som exempelvis Guifs hemvändande storskytt Patrik ”Pava” Johanson. Men efter 16 mål mot Redbergslid och med förmågan att ensam utmana ett helt lag i 60 minuter förtjänar Warvne högsta respekt.

Senast jag såg någon var lika bra i elitserien var det förmodligen Redbergslids tränare när han var aktiv.

Han heter Magnus Wislander.

Mer läsning

Annons