Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Indianerna saknar en riktig toppförare

Det blåste snålt på Axelent Arena i Gislaved i går. Årets säsong började som den förra slutade.
Vilsna indianer uppätna av hungriga lejon.

Annons

Världsmästaren Nicki Pedersen Co visslade iväg i starterna och indianförarna såg mer och mer uppgivna ut i depån för varje heat.

Det blev en enahanda och tråkig elitseriepremiär med följa John-speedway i fyra varv på en söndervattnad och sörjig bana. Helt ointressant. En sån här kväll förstår jag kritikerna som anser att speedway bara går ut på att köra runt, runt.

Samtidigt har jag varit med länge nog för att döma ut ett lag efter bara en match. Det skulle inte alls förvåna mig om Indianerna vinner returen hemma i Sannahed på tisdag.

Det heter ofta att hemmabana har stor betydelse i speedway. I Indianernas fall är det understatement. Lagets hemma- och bortastatistik borde vara en intressant läsning för alla idrottspsykologer.

Under hela 2000-talet har Indianerna endast vunnit elva gånger på bortabana – och förlorat 75 gånger.

Hemmastatistiken är inte lika ojämn, 49 segrar mot 37 förluster.

Indianerna har i alla tider missgynnats av att banan i Sannahed är motståndarlagens dröm. Det finns mängder av spårval och möjligheter att åka om bakifrån. Tidigare världsmästare som Tony Rickardsson och Sam Ermolenko har vid upprepade tillfällen hyllat banan som den bästa i världen.

Möjligen kul för banpersonalen, men det ger inga extrapoäng i tabellen. Självklart gynnas lag med extrema hemmabanor, som Lejonen som kör i från allt motstånd på sin 374 meter långa gasarbana.Lejonen är fortfarande obesegrat hemma sedan comebacken i högsta serien 2008.

Årets Indianerna känns svårbedömt. Niels Kristian Iversen och Bjarne Pedersen intåg gör måhända laget jämnare, men jag har svårt att se att danskarna är bättre än föregångarna Rune Holta/Jesper B Monberg. Känns som status quo på den punkten. Fortfrande saknas en ordentlig topp. Förare kommer och går men år ut och år in är det Piotr Protasiewicz som levererar. Det ser ut att bli så i år igen även om Iversen överraskade på mig i premiären.

Bjarne Pedersen var en flopp även om han till viss del ursäktas av motorstrul. Och vad ska man säga om Magnus ”Zorro” Zetterström – världens mest ojämna speedwayförare? GP-satsningen riskerar att suga mycket kraft och jag blir inte förvånad om VM-föraren petas ur laget under säsongen.

Simon Gustafsson är en gåta. Sonen till den store indian-guden Henka gömde huvudet i sina händer efter en svag insats. Simon brottas med hjärnspöken, något han själv är medveten om.

Snart måste genombrottet komma, annars riskerar han att bli en andraplansförare.

Trots att speedwayfolket

fortfarande lever på stenåldern när det gäller marknadsföring, presservice och dylikt är det intressant att se vilket uppsving sporten fått på senare år. Inte minst i Kumla. Sedan 2003 har Indianerna fördubblat sin hemmapublik, gått från ett hemmasnitt på 1872 till förra årets kanonfina siffra på 3452.

Speedwayen, med sin fart och fläkt och eljuset som studsar mot stybben, har både en stark tradition och ingredienser som tilltalar dagens moderna publik. Kul att fler upptäckt det. Men då måste matcher som i går undvikas.

Till sist: så här slutar elitserien 2010: 1) Dackarna, 2) Elit Vetlanda, 3) Lejonen, 4) Piraterna, 5) Indianerna, 6) Vargarna, 7) Västervik, 8) Rospiggarna, 9) Valsarna.

Bara så ni vet.

Mer läsning

Annons