Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget försvar för bottennappet

Alla har haft en åsikt inför ÖSK:s möte med Häcken. Men alla, verkligen alla, glömde bort en väsentlig detalj – bortalaget.
Särskilt ÖSK-truppen.

Annons

På Behrn arena fanns i går 7 694 åskådare på läktarna. Till den siffran ska sedan läggas elva spelare på planen.

Det var länge sedan jag såg ett så förvirrat och passivt hemmalag. ”Pojkfotboll”, skrek mer än en upprörd supporter bredvid min plats på pressläktaren. Jag tycker det är att göra narr av alla pojklagsspelare.

ÖSK har absolut ingenting att skylla detta bottennapp på:

* Förberedda borde laget varit efter en tränings- och en cupmatch mot Häcken i år.

* Förvarnade borde laget varit efter cupförlusten i Göteborg.

* Tändvätska borde laget haft i överflöd efter den senaste tidens debatt från omgivningen.

* Fräschare ben borde laget haft eftersom Häcken spelade match så sent som i torsdags.

* Fler trumfkort borde laget kunnat plocka fram med tanke på att åtta av de elva som startade inte var med på Rambergsvallen.

* Självförtroende intakt borde laget haft efter sju obesegrade matcher i allsvenskan.

Alla dessa plusfaktorer slutade i ett stort minus. Hur kunde det gå så illa?

Den frågan måste tränaren Sixten Boström genast komma fram till ett svar på.

Att Häcken är ett skickligt lag offensivt råder inget tvivel om. Men att det är ”det bästa laget” som ÖSK mött på Behrn arena i år ställer jag inte upp på. Det var ÖSK som gjorde Häcken bra.

Att rutinerade Jonas Henriksson är listig vet alla. Dessutom hal som en ål. Liksom att Häcken är giftiga på fasta situationer. Ändå kom matchens två första mål till på detta sätt. Minst tre bortaspelare var först framme och högg på returer från Alvbåge. Passiva ÖSK:are stod bara och titta på, precis som mot AIK förra hemmamatchen.

Men det är för enkelt att bara luta sig mot den förklaringen. I första halvlek hade ÖSK två avslut på mål, båda från Roni Porokara, varav ett gick in psykologiskt viktigt strax före paus.

I andra kom laget ut och hade noll bollar på mål.

Noll!

Av ett hemmalag som borde gjort allt för att jaga i kapp. Allt knöt sig framåt. Och det tidigare så stabila försvaret såg mest virrigt ut.

I bland är tyvärr historiens makt allt för stor.

Vi som följt ÖSK i flera år vet att laget ofta gjort en plattmatch när chansen till häng på tabelltoppen funnits. Inte helt ovanligt att det skett mitt i en sommarperiod. De hjärnspökena trodde jag årets trupp och Sixten Boström inte skulle smittas av.

Till skillnad från flera andra allsvenska klubbar har ÖSK fått behålla precis alla spelare i sin trupp som man velat behålla under det pågående värvningsfönstret. Det borde rimligen tala för stabilitet och fortsatt framgång.

Ändå kom djupdykningen.

Kanske har ÖSK:s spel börjat bli sönderläst? Vi ska inte ta ifrån Häcken dess skicklighet att få matchen precis dit man ville.

Men det är välkänt att ÖSK bygger all kreativitet från sina kanter. Centralt kommer sällan hoten. En kollega till mig studerade hela matchen ett ofta bortglömt och obefintligt samspel: det mellan Magnus Kihlberg och Nordin Gerzic.

Efter 93 minuter visade hans protokoll att den defensive fältherren Kihlberg bara slog fem passningar framåt till sin mer offensiva mittfältskompis. I övrigt sökte han mest kanterna. Inte sällan ignorerades den centrala passningsvägen trots att Nordin stod och gestikulerade öppet med armarna.

En symbolik som sammanfattade denna kväll på mer än ett sätt.

Liksom att jag utanför arenan såg några skyltarbetare som redan höll på att ta ner förhandsreklamen och byta till den inför nästa hemmamatch mot Örgryte. Rådigt agerat. Glöm detta och blicka framåt. 

Allra sist: En kvart e f t e r slutsignalen stod Kubanerna kvar och sjöng ÖSK-ramsor. De borde bjudas på entréavgiften nästa hemmamatch.

Mer läsning

Annons