Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är ensam med min lycka

Det finns en sak jag ibland saknar på grund av mitt jobb som fotbollsanalytiker. Det är att få leva ut sin passion och sitt inre känslodjur i samband med fotbollsmatcher. Jag tänkte på det i torsdags kväll då jag på Nya Parken i Norrköping såg en fullständigt galen publik efter IFK:s lyckliga dödsdans emot Djurgårdens IF. Det var som om laget vunnit SM-guld.

Annons

Som fotbollsanalytiker ska man alltid vara iskallt objektiv. Genom åren har jag lärt mig att tygla mina känslor, lägga locket på och jag tror att det gör mig till en lite tråkigare människa. Det blir lite tysk betongfabrik över det hela. En känslokall maskin.

Ett tag trodde jag faktiskt inte att jag hade det i mig längre.

Men så kom den där dagen, 8 maj 2010. Leeds United hade efter tio års sorg och minst lika många bedrövelser chansen att spela sig upp ifrån förödmjukelsen i Engelska League One till en åtminstone anständig nivå i Championship.

Leeds mötte Bristol Rovers i sista hemmamatchen och vid vinst skulle en andra plats ge direkt uppflyttning. Det blev en speciell dag.

Jag märkte att det kröp i kroppen hela den dagen, jag hade svårt att koncentrera mig. Förstod inte först vad det handlade om. Gick mest bara runt och vankade i huset medan sambon och hunden med misstänksamma ögon följde mina steg.

Så började matchen. Jag satt en stund men gick efter ett tag upp på övervåningen och hämtade en Leedshalsduk som jag knöt runt halsen. Den hade hängt oanvänd i minst tio år. Så fortsatte det. Jag gick omkring och pysslade med meningslösheter, såg bara sporadiskt på den första halvleken. Stack in huvudet då och då för att kolla resultatet.

Några minuter in i andra halvlek ser jag Bristol Rovers göra 0-1. Jaha, samma visa som vanligt, fiasko den här gången också. Desperation. Faaaan! Jag visste det.

Då hade jag ändå missat att Max Gradel blivit utvisad i första halvlek och att Leeds spelade med tio man emot Bristols elva. Jag hade slängt ut TV:n om jag vetat. Tio minuter efter baklängesmålet gör Howson 1-1, fem minuter efter det gör Beckford 2-1 och resten av matchen blir bara ren pina. Jag mår fysiskt illa av nervositeten. Jag börjar gå runt igen tills jag hör slutsignalen och jublet i vardagsrummet. Mina ögon blir tårfyllda, en genuin och djup lycka springer genom kroppen på mig och jag fattar inte vart den kommer ifrån. Jag är ensam med min lycka och det känns så bra.

Norrköpingspubliken i torsdags påminde mig om den där dagen då min ungdomskärlek plötsligt knockade mig igen. Jag trodde faktiskt inte att jag hade det i mig fortfarande.

Mer läsning

Annons