Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är född med silversked i mun

När jag förra veckan vandrade runt i Dublin, bara ett par kvarter från floden Liffey, sprang jag på en plats kallad Misery Hill. Jag förstod direkt varför jag älskar denna stad så mycket. Irland är en nation med en lång historia av frihetskamp, fattigdom och ond bråd död.

Annons

Jag tänker: Vad har jag någonsin behövt kämpa för? I jämförelse är jag född med en silversked i munnen. Har levt mitt liv i ett land med krockkuddar runt gränserna.

”Så bra då” är det säkert flera som tänker. Men vad vet man om den bultande viljan till frihet när man aldrig varit fången av en härskarmakts brutala lagar och regler. Vi är ju själva en nation av forna erövrare och förtryckare.

I november 1920 omringade brittiska styrkor Croke Park i Dublin. Arenan är hemvist för nationalsporterna Hurling och Gaelisk fotboll. Just denna dag var det match mellan Dublin och Tipperary i Gaelisk fotboll när de brittiska styrkorna urskiljningslöst började skjuta rätt in i folkmassan inne på arenan.

Fjorton personer dog inklusive Tipperarys lagkapten Michael Hogan. Fortfarande ska det finnas kulhål kvar i arenan och händelsen speglas i filmen Michael Collins från 1996 där den utlösande faktorn var avrättningarna av flera brittiska militärer och agenter. Händelsen går under namnet Bloody Sunday och lever fortfarande väldigt starkt i irländarna.

Det märker man när man besöker Croke Park ihop med irländare. Engelsmän är inte populära här. Århundraden av övervåld och förtryck har satt sina spår. Inget som ens luktar brittiskt ska få komma in på arenan. Platsen är en katedral och symbol för traditionell keltisk kultur. Irritationen över att brittiska sporter som fotboll och rugby fått komma in på heliga Croke Park, beroende på en renovering av Landsdowne Road, är fortfarande stor.

Debatten är het- och än hetare nu när arenan fått nytt högkvalitativt gräs från England inlagt, något som i princip alla har svårt att acceptera.

Jag spottar på gräset sa OC när vi lämnade arenan. Det är en skam.

84.000 åskådare tar arenan som hade välkomnat 77.000 dagen då jag såg Irland enkelt slå Italien i rugbyns Six Nations Cup. En mäktig rymdfarkost byggd som ett U där det är öppet bakom ena målet. Historien, politiken och några järnvägsspår står i vägen för ett komplett O. Hill 16 kallas ståplatsläktaren bakom målet. Dublins hardcoresupportrars hem. Grunden byggd av resterna från britternas bombningar av posthuset under Påskupproret 1916. Att plocka bort den vore som att riva ut hjärtat ur kroppen enligt många Dublinbor.

Irländare lever mycket i den historiska kampen för frihet och rätten till sin egen kultur.

Men historien, nutid och framtid går inte alltid så bra ihop. Åtminstone inte inom fotbollen. För det ironiska i all denna Englandsantagonism och hat är att varje helg startar fullsatta flygplan från den gröna ön mot England och dess fotbollsarenor.

Irländare i matchtröjor från Manchester U, Liverpool, Chelsea och Arsenal.

Premier League: En kulturimperialistisk kvarleva från en forna mäktig kolonialmakt.

Mer läsning

Annons