Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag vågar tro på ett Lif efter nyår

Hårt ansatta Lindesberg visade sin trogna hemmapublik att det trots allt kanske ändå finns ett liv efter nyår också denna säsong.
Segern mot Malmö var livsviktig. Sättet den togs på mer än så.

Annons

Jag var på plats i Lund när Lif besegrade favorittippade Lugi i elitseriepremiären. Det jag såg då fick mig att tro på en riktigt munter handbollssäsong. Bländande målvaktsspel och nyförvärv som både breddade och spetsade en redan stabil stomme.

Sedan dess har jag begravt mig i andra arbetsuppgifter. Och vad Lif Lindesberg hittat på under denna period verkar det finnas lika många förklaringar till som experter på läktaren.

Efter en bra start har laget hackat sig fram utan de direkta topparna men med flera djupa dalar.

Det jag mest slås av är hur tidigare i princip omutliga hemmalaget Lif gått på flera tunga smällar i Idrottshuset. Av åtta hemmamatcher har bara hälften slutat med seger denna höst. Tre förluster och en oavgjord är facit hittills.

Att den bländande anfallshandbollen avtagit köper jag. Det är en effekt av Ilija Puljevics metod att förbättra Lifs möjlighet att börja lugga seriens topplag på poäng också när det börjar dra ihop sig till slutspel. Mer variation, mer taktiskt drivet på bekostnad av kontringar och allt för ofta också obefintligt kantspel.

Men de alternativ som jag trodde skulle blomma ut har fått bida sin tid på bänken. Det är fortfarande rutinerade kvartetten Warvne, Arenvang, Hatami och Aziz som ska göra målen framåt. Särskilt när hettar till och blir jämt i matcherna.

Mötet mot Malmö inget undantag.

I första halvlek var Tobias Warvne precis så landslagsmässig man vill se honom i offensiven. Sex spelmål på nio avslut trots att han flera gånger gick i däck efter tuffa tag från Malmöförsvaret. Men hans trista signum att allt för ofta bara göra en bra halvlek infriades även denna kväll. Warvne körde totalt fast efter paus. Och Lif-offensiven såg plötsligt långa stunder ut att ha tagit jullov med bara tre mål på 16 minuter.

Fram till dess hade offensiva nyförvärven Jangmo, Jaanimaa och Jepsson svarat för ett mål – tillsammans. Då stänkte plötsligt estländaren Dener Jaanimaa in tre raka mål, varav det sista i vänstra krysset måste varit årets i särklass hårdaste skott i Idrottshuset.

Men en Lif-utvisning kort efter gjorde att han aldrig mer kom in i spel. Puljevic taktiska ådra förnekade sig inte. Och i slutänden var det rutinen i form av Hatamis och Arenvangs straffskytte, Aziz avslut och en bortfumlad Malmöboll som avgjorde.

Kampen övervann krampen denna gång. Den hårfina segern skillnaden mellan framgång eller fiasko.

Och jag har fortfarande svårt att hitta någon annan idrott som kan erbjuda sådan härlig dramatik på slutet som en tät handbollsmatch.

Ifjol tog Lif 15 poäng på 18 omgångar innan det månadslånga VM-uppehållet i januari. Nu har laget skrapat ihop samma poängsumma inför EM-uppehållet, med en skillnad –två omgångar färre har spelats.

Å andra sidan är årets serie rekordjämn. Det är tre poäng upp till fjärdeplatsen, det är tre poäng till kvalspel. Fortsatta rysare att vänta.

Handboll i Idrottshuset på annandagen har blivit en härlig tradition i Örebroidrotten. Nu är den över om Lifs beslut att spela alla matcher i nya hemmaarenan står fast.

Min hjärna säger att det är helt rätt beslut av klubben om man ska fortsätta vara hela Lindesbergs kommuns angelägenhet. Men jag sätter ett stort frågetecken för klubbens möjligheter att utveckla sin ekonomi kring A-laget.

Jag är övertygad om att ett par publikmatcher per säsong förlagda till Örebro hade kunnat balansera den utmaningen. Varför inte en på annandag jul?

Mer läsning

Annons