Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kastar bort historia bit för bit i flyttarna

Med jämna mellanrum har det plingat till i min mobiltelefon. Ett sms som berättat om träning för gamla ÖSK-spelare som fortfarande vill och kan hålla igång.

Annons

Jag är en av de gamla men tackar nej till spel. Vågar inte längre på grund av skaderisken.

Inbjudan är ett fint och bra initiativ. Många gamla spelare saknar det sociala och behöver lite motion i sin vardag av arbete och familjeliv. Dessutom behåller ÖSK spelarnas koppling till klubben och sporten vilket är en sorts nätverkande tillsammans med andra.

Själv funderar jag på när ens egen sportsliga gärning bleknar och sakta tynar bort. Som tidvatten när det långsamt och metodiskt suddar ut kärleksförklaringar i sanden invid strandkanten.

I veckan tvättade jag ett par tränings-overallsbyxor för jag vet inte vilken gång i ordningen. Dom är så slitna att tyget blivit så tunt på flera ställen att man ser rätt igenom. Men jag kan inte kasta byxorna, dom är ju fortfarande så sköna. Dessutom är dom en sista rest i mitt hem som påminner om att jag en gång var en professionell fotbollspelare. Just dessa är från åren i Viking Stavanger 1997-98.

Normalt är jag inte någon speciellt sentimental individ när det kommer till att hänga kvar i gamla karriärminnen. Endast min matchtröja och guldmedalj från Kina 1996, träskulpturen med Kronblom som årets ÖSK-spelare 1990 och attitydpriset Herbert Lundgren-trofén jag fick av Gårdakvarnen, Gais 2000 syns i hemmet. Övriga prylar hänger i garderober eller är nedpackade i väskor man bara tittar i vid flyttar. För varje flytt har jag kastat bort ännu en liten del av min historia. Nu ska jag flytta igen och har påbörjat genomlysningen av gammal övergiven bråte. Kasta eller packa ner i väskan igen?

Matchtröjor från mina lag och motståndare packas ner och sparas. Det är klart redan. Resten ryker nog. Urtvättade fotbollsstrumpor och kortbyxor, knickers, benskydd och flera gamla Vulkan värmeskydd för lår och ljumskar samt ett gäng skitiga, slitna, ovårdade fotbollsskor i olika storlekar och varianter. Och förstås mina övervintrade träningsoverraller som till sist gjort sitt. Sedan jag slutade spela har jag levt med dom. Det är över nu.

Ju längre ifrån sin egen karriär desto färre gamla träningskläder kvar. När dom är helt borta då vet man att kidsen inte längre har en aning om vad man uträttat på planen.

När man sedan dör och någon av dom hittar väskan med matchtröjorna i min garderob säger dom till varandra.

– Var fan har gubben snott dom här?

Det är inte sorgligt. Det är livets gång.

Mer läsning

Annons