Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kif gjorde som Holmlund skulle önskat

Kif och Tyresö gick ut på planen med blommor i händerna. Kif med svarta tröjor. Marie Hammarström läste ett fint och rörande tal som hon avslutade med att säga att hon visste vad Richard Holmlund skulle sagt till Kif-spelarna om han hade varit i omklädningsrummet: ”På dom bara!”.

Annons

Därefter, den tystaste av minuter. Värdigt. Alla på läktaren stod upp. Sänkta blickar och knäpptyst. Det var en sorgens dag, med tid för eftertanke.

När något sådant här tragiskt händer heter det ofta att ”idrotten inte betyder något” i jämförelse med verklighetens händelser. Och visst är det så; diskussioner om vem som vann eller förlorade eller om det borde varit straff eller inte – det får underordnad betydelse.

Men samtidigt, det är just vid tillfällen som dessa som idrotten betyder allra mest och visar sig från sin vackraste sida. Det blir till en naturlig samlingsplats där alla kan komma samman och tillsammans göra det bästa av situationen. För även om det självklart finns en stor sorg och saknad tror i alla fall jag att det blir lättare att gå vidare när man tillsammans som ett lag får ett gemensamt mål att jobba mot. Något att vara stolt över. Något som personen man saknar hade varit stolt över.

För gå vidare, det måste man göra. Och även om det tar lång tid så är man inte ensam i ett lag. Mikael Fahlén berättade att hans spelare träffades i onsdags och pratade. Träningarna under veckan fokuserades på ”övningar som de kan i sömnen”, sa han också. Att bara komma iväg och träna och prata lite hjälper.

En bit in i den första halvleken började det regna rejält. Och fortsatte sedan under hela kvällen. Ett tungt, intensivt, kyligt höstregn. Det var som om det illustrerade alla tårar som runnit för Richard Holmlund under de senaste dagarna. Det var en ödesmättad stämning.

Alla hade förstått Kif om de hade haft svårt att ha rätt fokus. Om de hade blivit pressade av ett guldjagande Tyresö. Om de hade tappat mittfältet när lagkaptenen Marie Hammarström hade lunginflammation och inte kunde vara med.

Men laget stod upp och visade att femteplatsen i årets allsvenska kunde, och kanske borde, varit några placeringar bättre. Tyresös stjärnor Madelaine Edlund och Josefine Öqvist var osynliga och gästerna såg ut att vara väldigt nöjda med 0–0.

Valerie Henderson var säker i målet. Backlinjen, med Marina Pettersson Engström och Sara Larsson i spetsen, var säkra. Emelie Ölander täckte viktiga ytor från sin position som defensiv mittfältare. Elin Magnusson hittade många offensiva lägen och Sarah Michael och Sanna Talonen var giftiga framåt. Allihopa gjorde en insats att vara stolta över.

Och när Talonen mötte Edda Gardarsdottirs frispark med pannan och satte 1–0 var det klart.

På dom bara. Som Holmlund hade sagt belåtet.

Mer läsning

Annons