Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kifs korvrea tecken på damfotbollens kris

I det 15:e försöket, sedan klivet upp i allsvenskan 2003, lyckades Kif Örebro ta poäng mot Champions League-laget Umeå IK.

Annons

Kif förtjänade segern och känslan från läktarplats var att bollen var över mållinjen på Sanna Talonens forcering efter hörna. Å andra sidan hade Kif mängder av andra bra chanser som sumpades. Oförmågan framför mål går igen år efter år.

Förra säsongen då Kif nådde sin bästa placering någonsin (femma) hittar vi bästa Kif-målgörare på 15:e plats i allsvenska skytteligan. Talonen med åtta fullträffar. Kif skulle verkligen behöva en skyttedrottning av rang.

Poängen var en milstolpe för Kif, men samtidigt en påminnelse om hur svårt Örebro-tjejerna har att hävda sig mot svensk damfotbolls toppklubbar.

När man studerar den allsvenska statistiken mot 2000-talets tre giganter, Umeå, Malmö och Djurgården, så är det en dyster läsning. Av 44 matcher mot de tre stora har Kif förlorat – håll i er nu – 36.

Bara två gånger har Kif stått som segrare, hemma mot Djurgården 2007 och 2008. Sex matcher har slutat med kryss.

Den totala målskillnaden är riktigt scary – 24–132!

Som ni förstår har Kif fortfarande en hel del att arbete med för att slå sig in i den yppersta Sverigeeliten, även om insatsen i onsdags var ett litet steg i rätt riktning.

Dagens Umeå är inte alls lika stjärnspäckat och starkt som tidigare. Bara Frida Östberg och målvakten Caroline Jönsson är kvar av de namnkunniga lirarna. Förra säsongen gick Umeå 1,9 miljoner back och nu riskerar klubben som tagit sju SM-guld på nio år under 2000-talet att mista elitlicensen. Klubben har lämnat in en handlingsplan som godkänts av fotbollförbundets licensnämnd för säsongen 2011 men vad händer sen?

Svensk damfotboll jobbar just nu i stark motvind. Uppsvinget efter VM-silvret 2003 har lagt sig och Marta lämnade ett gigantiskt tomrum efter sig när hon flyttade från Umeå och svensk fotboll för solen i Los Angeles.

För fem år sedan kom 5 172 åskådare till Behrn arena för att se Umeå och Marta. Den kvinnliga brasse-stjärnan skapade en hysteri som inte ens Zlatan kunde matcha när han var i Örebro med Malmö FF 2001. Martas ringlande autografkö är fortfarande den längsta jag skådat i den här stan.

På onsdagen

drog samma Umeå 811 åskådare till Behrn arena. Visserligen var det regnigt och kallt, men ändå. Det var så lite folk att Kif reade ut all överbliven korv efter slutsignalen.

Publiken sviker inte bara Kif, utan hela damallsvenskan. Snittet per match är nu nere på 620 åskådare, att jämföra med toppnoteringen 2004 då siffran låg på 1 127. Snudd på en halvering med andra ord. Alarmerande.

Damfotbollens stora förbannelse är att den alltid hamnar i skuggan av herrarna. Medvetet eller omedvetet jämförs damfotbollen med herrfotbollen på ett djupt orättvist sätt som inte förekommer i någon annan idrott. Går du på damvolleyboll, damfriidrott eller damhandboll så finns inte den jämförelsen alls.

Jag tror att damfotbollen måste våga hitta nya vägar. Varför inte spela med en mindre boll? Eller minska planen? Så länge damfotbollen envisas med att kopiera herrarnas modell rakt av så kommer jämförelsen alltid att finnas där.

Mer läsning

Annons