Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: "En tredjedel av medaljen tillhör Fahlin"

Emma Johansson gjorde allting rätt. Sverige, med Emilia Fahlin, också. I slutändan var det bara två holländska ben som var starkare.

Annons
Jonas Brännmyr, sportreporter

Cykel är en lagsport, glöm aldrig det. Bakom varje framgångsrik spurtare eller etapploppskung finns alltid ett lag. Ensam är inte stark, utan tvärtom ingenting. Det är därför alla lagmedlemmar delar exakt lika på prispengarna som de individuella cyklisterna tilldelas i stora etapplopp som exempelvis Tour de France (visst att Chris Froome får fetaste sponsorkontrakten, men Luke Rowe får lika mycket cash just för Froomes gula tröja).

Efter att ha misslyckats med taktiken både i London för fyra år sedan och på VM i fjol valde Sverige återigen att lägga alla ägg i samma korg: Att hjälpa Emma Johansson att oberörd sitta med i tätklungan fram till sista backen. Sara Mustonen-Lichan skulle göra jobbet första tredjedelen av loppet medan Emilia Fahlin sedan skulle ta över och matcha fram Emma till botten av monsterbacken Vista Chinesa.

Den här gången fungerade taktiken hart när till perfektion.

Personligen hade jag – i strid med experter, förbundskaptener och Emilia Fahlin själv – trott att Örebrocyklisten skulle ha en möjlighet att kämpa sig med uppför den ökända Vista Chinesa-backen. Men efter att ha fått ägna de första dryga (i dubbel bemärkelse) tolv milen åt att ligga i tät, bevaka och jaga utbrytningar fanns inget krut what so ever kvar i de fahlinska benen när backen väl började. Hon hade, helt enligt plan, bränt energin på att jaga in farliga Trixi Worrack två gånger om, efter tre respektive nio mil, och på att ta tunga förningar när huvudklungan hämtade in dubbla utbrytningar på vägen tillbaka från Grumari till Rio.

Dessförinnan hade Mustonen-Lichan kört slut på sina i tät av klungan, hon var totalslut redan i första pavéavsnittet och tackade för sig med åtta mil kvar. Och det var ju precis så det skulle vara. Mustonen-Lichan och Fahlin hade använt precis all kraft för att hjälpa Emma.

Ett tag såg det ut att vara förgäves. Emma grinade illa i backen, släppte en lucka till bergsgetterna. Men hittade en väg tillbaka, och var bara en lurig långspurt av nederländskan Anna van der Breggen från det där efterlängtade guldet.

Emma knyckte på nacken när hon rullade övermållinjen, men log i intervjuerna efteråt. En OS-medalj är en OS-medalj, om än inte av den valör hon så länge drömt om.

I det som kan ha varit Sollefteåcyklistens sista stora mästerskapslopp befäste hon sitt epitet för alltid. ”Silver-Emma” är och förblir världens bästa cyklist genom tiderna utan en riktigt stor titel. Nu när vi kan summera: Sju silver- och bronsmedaljer i OS- och VM-sammanhang, fyra andraplatser i sammanlagda världscupen. Kanske blir det några lopp till, hon verkar leka med tanken på att köra VM i höst som avslutning. Men OS i Rio var den sista urladdningen. Så tack för allt, Emma!

För Fahlin kan de bästa åren fortfarande finnas i framtiden. Hon har förvisso hunnit bli 27 år, men många är cyklisterna som peakat efter 30 och sedan förra sommaren pekar alla kurvor spikrakt uppåt. Och redan i höst kommer nya chanser att visa att hon numera tillhör den yppersta världseliten. Dessutom måste landslaget nu hitta en ny kapten att köra för.

Fahlin rådde inte på Vista Chinesa-backen, men mer normalt kuperade EM-banorna i Nice och Monaco i september och de pannkaksplatta VM-vägarna i Doha i oktober kommer naturligtvis att passa bättre. Då lär hon dessutom få köra tempoloppen.

Men först får Fahlin ta och suga på den här karamellen ett bra tag.

I OS finns inga prispengar, och bara Emma fick medalj runt halsen i natt. Men en tredjedel av silvret tillhör Emilia. Glöm aldrig det.

Annons