Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kylmäkorpis form kan bli guld värd

Stod bredvid en fanatisk Lejon-supporter under matchen i Gislaved. Efter sjunde heatet, när Indianerna ledde med tolv poäng, suckade han och sa: "Om jag kunde så skulle jag gå ner i depån och skruva isär Kylmäkorpis hoj".

Annons

Vid det laget hade Joonas Kylmäkorpi kört in åtta poäng på tre heat. Nu lyckades visserligen Lejonen, via två femettor i de sista heaten, fixa oavgjort. Men matchen var betydelselös för Indianerna eftersom man redan är klara seriesegrare - men Joonas Kylmäkorpis grymma form kan innebära SM-guld. Så enkelt är det.

När jag fick tag på Indianernas lagledare Daniel ”Dalle” Andersson Bäckström i måndags inför matchen mot Lejonen var han ute och kollade på ett hus i centrala Örebro.

Han skojade och sa att ”man får passa på nu när det går så bra för Indianerna” Och så skrattade han. Indianernas motståndare i går, Lejonen, har haft desto lättare att hålla sig för skratt under den senaste säsongen.

För Gislaved-föreningens säsong stavas turbulent. Minst sagt. Det har handlat om sparkade lagledare, svaga startuppställningar och stora ekonomiska bekymmer.

Nu börjar läget se lite bättre ut, och man mönstrade ett starkt lag på Ntex arena och lämnade nyligen jumboplatsen i tabellen. Men fortfarande återstår många frågetecken. I dagarna har Lejonen överklagat beslutet att klubben inte beviljas elitlicens till nästa säsong. Frågan är om klubben finns kvar 2012?

Då ska man ha i åtanke att Lejonen dominerade svensk speedway bara för några år sedan med förare som Nicki Pedersen och Leigh Adams i spetsen. Säsongerna 2008 och 2009 blev det SM-guld. Sen började problemen komma. De ekonomiska problemen.

Jag tycker inte man kan dra några paralleller till Indianernas succésäsong i år.

Den stora skillnaden är att Indianerna inte har köpt till sig framgång med två, tre stycken créme de la créme-förare a la Nicki Pedersen (som enligt uppgift är en jäkel på att skriva personligt väldigt gynnsamma avtal med sina klubbar) Istället är Indianerna i år ett homogent lagbygge med förare som faktiskt tycks ha lite klubbkänsla – vilket är ovanligt inom speedwayvärlden. Den absoluta, och ofta svindyra, toppen finns inte i klubben. Istället finns bredden.

Annars är det ganska speciellt att kolla på speedway i de djupa småländska skogarna strax utanför Gislaved. Pressläktaren består bara av ett träräcke precis i en kurva.

Så det sprutade rejält med grus i ansiktet under matchen. Man känner att man lever i alla fall. Och precis bakom ”pressläktaren” ligger depån. Så under heaten står man tillsammans med förare och polska mekaniker och kollar på matchen. Inga konstigheter.

Till sist: Ibland får man i det här yrket göra bedömningar om man ska sova över när det vankas bortamatch. Gislaved away är ett gränsfall. Jag och kollegan David satte oss i NA-bilen igår vid tvåtiden på eftermiddagen. Åkte de dryga 30 milen. Kollade speedway i två timmar. Gjorde intervjuer. Skrev texter. Skickade till NA-redaktionen. Satte oss i bilen och åkte hem till Örebro igen. Hemma vid klockan tre på natten ungefär.

För jag menar: Vad kan man göra i Gislaved en tisdag kväll?

Mer läsning

Annons