Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Löpning – ett djävulens påfund

Att vara periodare har sitt pris. Jag brukar fetta till mig på sommaren när man vill strama upp och strama upp på vintern när ingen jäkel kan se. Jag började jogga igen förra veckan. Det var fyra månader sedan senaste gången. Ett djävulens påfund. En sysselsättning lika tråkig som att stegla sig själv och sedan spika upp sig på en påle.

Annons

Men ibland gräver jag djupt i mitt psyke och hittar de där gamla tävlingstrådarna som mestadels är på semester numer. Men roligt? No way. När trådarna periodvis finner varandra handlar det mer om att kriga mot sin hjärna. En riktigt ful kamp där alla knep är tillåtna för att vinna. Jag vinner ibland. I perioder. Andra gånger vinner livsnjutaren.

Den japanske författaren Huraki Murakami har skrivit en hel bok om kampen i löpningen och gjort jämförelser med livet, med författarskapet. Njutningen och lidandet. Om att ha rimliga mål så att man kan uppnå dom. Löpning handlar om passion och drivkrafter. Samma grundpelare som i livet i stort. Menar han. Han har säkert rätt även om livet är sååå överlägset den aptrista löpningen. Murakami är extrem i sin löpning. I min värld så fattas det alltid något i dessa extremisters tillvaro. Varför fly och springa hela tiden?

Men han är inte ensam. Löpning har blivit en jätterörelse för framförallt den stora medelklassen men även hos den mer söta Solsidanbefolkningen. En fejkad överklass. Tacka vet jag forna tiders överklass som stod passiva på punchverandan, rullade mustachen, rättade till den fina hatten, drack drinkar och böjde verb.

Men den här springande massan av superstylade långdistansare i slimmade vindavstötande helkroppsdräkter och små vattenflaskor runt midjan. Suck. När vi äntligen lyckades reducera uppnäsade överklassgolfare och göra den sporten till arbetarsport med grabbar i bermudasshorts och tjejer i linnen då rusar de här löparna fram ur buskarna.

I studiesyfte står jag ibland och tittar på de här långloppen. Först kommer de som orkar och sedan de som ser ut att kunna dö när som helst. Den sista gruppen är överrepresenterad. Det är samma grupp som jag tillhör de perioder jag är sjuk. Men varför? Vad har ni alla att bevisa? Jag vet varför jag springer ibland. Det handlar enbart om fåfänga.

För jag hatar det verkligen. Om det fanns en maskin som trollade bort fettet runt midjan och ersatte det med Zlatans överkropp då skulle jag lätt käka ost och kex och godis och gräddsåser och älgbiffar och dricka rödvin tills himlen blev blå. Jag skulle nog f-n även bygga mig en punchveranda.

Mer läsning

Annons