Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Margies" magi ger Linde guld

Linda in Marjorie Giordano i bomull. Stadga upp hennes fotleder med titanstänger. Och låt henne för guds skull desinficera händerna efter varje gång som hon rört vid en främmande hand.

Annons

Jag överdriver förstås. Men bara lite. För så vitt som jag kan förstå, med mitt volleybollkunnande, så är det bara en skada eller sjukdom på Lindesbergs amerikanska stjärna som kan stoppa laget från att ta sitt historiska SM-guld.

Giordano är kanske inte den mest spektakulära spelaren i elitserien. Hon är inte speciellt lång (178 centimeter), hoppar inte superhögt och smashar inte alltid hårdast.

Trots det är hon enormt sevärd. ”Margies” lägstanivå är grymt hög och hennes spelförståelse briljant. Att hon utsågs till Årets spelare på damsidan känns helt rätt.

I måndagens match noterades hon för 27 poäng på fem set, i går för 17 på tre.

Giordano är utan tvekan stjärnan i Lindesberg och otroligt viktig för laget. Men bakom henne verkar också i princip varenda spelare i truppen ha hittat formtoppen lagom till slutspelet. Matthew Botsford har en verktygslåda som ingen annan elitseriecoach kommer i närheten av och han vet dessutom hur han ska använda den på bästa sätt.

I går var Josephine Tegenfalk tillbaka som förstapassare efter att Emma Westerberg fått chansen i den första SM-finalen. Hon svarade med att göra en stormach. I tredje set plockade han ut Ashley Beyer som hade en kortare svacka och satte in Nadya Greseva som klev in och scorade poäng efter poäng.

Lägg därtill Botsfords sätt att matcha både Sofie Lundberg och Kaisa Wallin som liberos och hans drag att spela Freja Morén som center i femte set i måndags så förstår ni att vi snackar om en coach med rejäl fingertoppskänsla.

Efter att ha fått en friplats till elitserien är Lindesberg Volley nu inne på sin femte säsong i högsta serien. Och på söndag kan det alltså bli SM-guld. Små steg åt rätt håll har tagits varje år under överinseende av eldsjälarna Dan Walterson och Roger Larsson. Den ene ordförande, den andre sportchef. De har kanske inte öst in några Mikael Fahlander-summor i klubben, men har satsat egna pengar och ett enormt engagemang ta Lindesberg Volley dit man är i dag.

Belackarna gnäller över att det helt saknas lokala inslag i dagens trupp. Två amerikanskor, en polska och en ukrainska ger istället en internationell prägel på laget. Jag ser dock inget fel i satsningen så länge som målet är att skapa intresse för att på sikt kunna fylla på med egna produkter.

Och det är precis vad som håller på att hända i Lindesberg. Klubben har aldrig varit större på ungdomssidan och redan till kommande säsong kan man ha lag i både division 1, 2 och 3. Några av de spelare som var med när laget, som då uteslutande bestod av spelare från länet, gick upp i högsta serien finns fortfarande kvar i organisationen vilket borgar för kvalité och långsiktighet.

Till sist tar jag tillfället i akt att vara lite lokalpatriotisk. Förutom att lilla Lindesberg har volleybolldamerna i final spelar Lif om en plats i elitserien, WSK Lindesbergs innebandykillar gick upp i division 1 nästa säsong och Lindlöven fortsätter att satsa mot allettan, nu med Staffan Tholson vid rodret.

Ett schyst utbud av idrott på hyfsat hög nivå. Inte illa för att vara en ort med 10 000 invånare.

Mer läsning

Annons